Det här med skuld och skam

Sorg är en normal känslomässig reaktion på en förlust av något slag som i stort sett alla människor drabbas av någon gång i livet. Att vara drabbad av sorg är ingen sjukdom och tillståndet ska inte medikaliseras. Symtomen vid sorg är skiftande och skiljer sig åt mellan olika människor. Som ni vet jobbar jag och har i många år arbetat inom psykiatrin och lärt mej ett och annat. 

Psykologiska symtom brukar var exv. ilska, irritabilitet, aggressivitet, sömnsvårigheter, att jag drar mej undan och skam och skuldkänslor – jag har haft och har dem till och från fortfarande. Även denna längtan till att när jag vaknar imorgon så känner jag honom bredvid mej – overklighetskänslor och en känsla av att den döde finns närvarande och längtan efter att återförenas, att återställa situationen som den var före händelsen.

 

Detta med skuld och skam är nog det som jag har svårast för mej just nu. Får för mej ibland att ni, vänner och bekanta har en föreställning om hur ni tycker att jag ska vara. Att det finns en norm för hur man måste uppföra sig vid sorg som min. Detta är jättejobbigt och begränsar mej för det känns ibland som om jag får blickar – och det kanske jag får men inte av den här anledningen. Det känns som om jag bedöms och får en dom på att det jag gör inte är ok. Jag är så pass stark och säger till mej själv att ingen kan veta vad jag går igenom, för ingen sorg är den andra lik. Och det vill jag att ni ska veta att mitt liv just nu är en berg- o dalbana och även om jag kommer farande på cykeln genom stan med hörlurarna i öronen smågnolande och leende så sörjer jag inte Ankan mindre för det. Du ser just den stunden av mej, men du följer mej inte hem efter det och ser mej sitta gråtandes på soffkanten där han satt i augusti innan färden till sjukhuset.

Livet har kommit att bli en berg- och dalbana, men jag har kommit en liten bit på vägen nu. Jag lever efter devisen att vad hade han velat att jag gjorde. Han, ja ni som känner honom vet att han inte hade velat att jag satt och grät hemma hela tiden, utan att jag fortsatte att vara mitt knäppa jag. Jag jobbar vidare på de projekt vi redan bestämt oss för att göra i huset, dessa håller mej igång och jag mår bra av att göra det. Det kommer dagar senare när jag sen inte har mer att göra och då vet jag att sorgen kommer att ta en annan form. För sorgen kommer jag alltid att ha med mej.

 

Sorg av den här sorten är den värsta jag ha haft, jag har förlorat mor och far ja även min bror fast det var länge sedan, jag har gått igenom en skilsmässa efter ett våldsamt äktenskap och alla gånger har jag orkat ställa mej upp igen, knyta näven och säga du fixar de här Katarina. Den här gången, den här sorgen är så dövande, mitt i livet med den man jag levde tillsamman med, som jag älskade högt och planerade min framtid med. Han bara försvann. Först hade ja mycket ilska, jag var helt enkelt arg på honom – frågade vad var det för sätt att göra så här, lämna mej själv. Kom tillbaka! Men det kom ingen – han var borta. Och jag var förlamad.

 

Första tiden, tillät mej inte le offentligt och gjorde jag det hemma skämdes jag. Jag visste inte hur jag skulle bete mej, allt var kaos. Nu har det gått cirka 2½ månad – inte så lång tid men det är mycket att plocka med efter någons bortgång. Jag tror att jag har mått bra av att hålla mej sysselsatt. Tycker om att ha det fint omkring mej och äta god mat och dricka gott vin. Jag vet att han också gillade det och har därför sagt att då ska jag göra det fortfarande. Han vill att jag ska må bra och jag vet att han vill att jag ska förverkliga de drömmar vi hade tillsammans – om det är möjligt.

Så jag ska försöka släppa detta med att jag tror att det finns en norm för hur sorg ser ut, och det finns ingen manual över hur man ska vara eller bete sig. Och minns att sorgen visas kanske inte alltid offentligt – men tänk om ni såg mej ibland här hemma, hopkrupen i soffan, i fosterställning hejdlöst gråtande. Då skulle ni förstå att jag sörjer visst men på mitt individuella sätt.

Ha tålamod med oss som sörjer..

 

VARFÖR

Det är inte många som kan förstå hur jag har det nu för tiden. Ensamheten är bedövande och jag saknar honom något så fruktansvärt. Det är tomt i huset, du ligger inte ens på soffan och vilar. Våra söndagar var inte alltid så händelserika, vi hade varann och vi bara va många gånger. Men just nu i denna stund är det så tomt, jag kan inte höra dina andetag. Åh fan va jag saknar dej.

Det går lättare och lättare men dessa bråddjup jag hamnar i är fruktansvärda. Det har hänt så mycket också nu på sista tiden och det känns ibland inte som om jag inte mäktar med mer. Men jag har inget val, inte nu längre. Jag blir kvar i stugan trots sorgen och de bekymmer som uppkommit. Förr hade jag kunnat dela allt med dej, men nu står jag ensam med frågor, tankar, ideer. Vi brukade prata en hel del, diskutera, skratta, ja även gråta ihop. 

Livet var inte rättvist mot dej eller oss. 

Jag har löst det mesta, även om det bara är på halvfart ännu, det finns mycket kvar att fixa. Jag tror att du sitter någonstans och håller ett vakande öga på mej, ser till att inte allt rasar. Fast ibland önskar jag att du gjorde mer för mej, för ibland är jag så trött på allt just nu. Det går inte en vecka utan att något nytt uppkommer. Något mer skit som jag måste lösa. Det är som förra vintern du kommer väl ihåg, än det ena än det andra går sönder och då känner jag mej så jävla ensam.

Det är tyst, så jävla tyst. Ibland sätter jag på musik, dina låtlistor och så går jag och sjunger med. Jag försöker vara glad, intalar mej att det skulle du vilja att jag var, att jag unnar mej att skratta ibland men fan jag vill ju kunna fortsätta skratta ihop med dej. Vad ska det bli av mej nu utan dej. Känns ofta som om jag är handlingsförlamad och bara trampar vatten. Tur att jag har våra småkillar hjärtat.

Dessa två är glädjen numera i mitt liv, har bara dessa två och de betyder allt. Är ju så van att ha dej att bry mej om så dessa två skämmer jag bort deluxe med mat och kärlek.  Men du fattas mej älskling. 

Det går lättare för var dag, har mycket och många att tacka för det. Det är bara så ensamt.

Sorg

Så fort jag tar ordet i min mun stockar det sig i halsen. Så länge jag håller mej sysselsatt så går det någorlunda bra och normalt. Så länge ingen frågar hur jag mår, så går det bra. Eller frågar vad hände egentligen? Men om ingen frågar eller låter mej prata så blir jag komplex, det knyter sig för jag har behov av att prata. Det är då jag drar mej undan från er, om jag märker att jag inte får prata.

 

Man behöver älta för att förstå det oförståbara, för så är allt är så oförstått, går inte att ta in. Jag tittar på foton på dej, ser en man vars ögon fulla av kärlek ser på mej med en mjukhet och glädje. Vi var mitt i livet liksom, hade planer och låg ofta och fantisera och drömde om det vi skulle göra och framförallt hur vi skulle få detta att ske. Trots det pratade vi ofta om att vi också hade det väldigt bra. Han kunde säga ”gumman jag har idag tänkt på vad fint vi bor, vi har en vacker trädgård, nej förresten vi har den vackraste trädgården på hela Larvi".

 Han var stolt över oss, över att vi höll ihop i vått och torrt. I början när han blev sjuk första gången var han livrädd att jag skulle lämna honom bara för att han nu inte var frisk och kunde "underhålla" mig som vanligt. Jag sa, finns inte på min världskarta gubben att jag lämnar dej så var snäll och släpp den tanken. Han kom tillbaka till det då och då att "vilken tradig gubbe jag hade fått" , mmm mumlade jag tebax " den där gubben han återkommer alltid till hur synd det är om mej och han fattar inte vilken rik kvinna jag är som har honom. ”han log oftast åt detta.

Bakom dessa ögon på fotona vet jag vad han dolde. På många foton ser inte andra det jag ser och trots att jag vet så får detta inte vara sant. Han måste komma hem igen! På många foton så vet jag att han hade ont, och det var inte lite ont. Men han visar det inte utan ler med hela ansiktet och visar mej sin blottade kärlek.  Han hade olika sorters smärtor, den som sjukdomen gett honom men även den som alla tabletter gett honom, d.v.s. abstinens. 

Vi lärde oss att leva och framförallt planera efter den. Minns när vi skulle till Rom och jag köpte den lilla pillerasken, äsch sa han den är ju löjlig och skrattade. Jaja sa jag strunta i den då, jag garvade och lämnade burken på diskbänken. Väl i Rom så började han att tycka ja att den inte var så dum, burken kom att bli följeslagaren resten av livet. Den höll ordning på honom liksom och gjorde att jag kunde släppa på tablettdepåer i mina fickor och väskor. Och lite kontroll, ibland fallerar det och han trodde att hon har nog iaf i väskan.

Min gubbe, ser på fotot i från Rom, du ler så vackert på det, jag tittar på andra och ser all den kärlek som du hade att ge oss. Hur kunde du tycka att du var tradig?

 

Detta med sorg är så fruktansvärt och gör så ont, och det ska väl göra ont när man mister någon man älskat av hela sitt hjärta. Och det är skönt att gråta, jag får ur mej allt ont i mej, allt från sjukdomens tid och alla sorg. Jag märker att det kommer att ta tid och det kommer jag att tillåta. Men jag måste också tillåta mej att ha roligt emellanåt för det hade gubben velat att jag hade. Han tyckte inte om när jag var ledsen, minns när jag fick mitt breakdown efter att ha tagit hand om allt i över ett års tid, han var så orolig och skällde ned VC för att de inte ville, jo jag menar inte ville hjälpa mej. Vi fick en kort tid där lite omvända roller, fast samtidigt som jag krisade så fick han också möjlighet att vara djupt ledsen över det han gått igenom. 

Dessa veckor grät vi mycket, promenerade och åt frukost nere vid havet och njöt av att kunna vara ledsna ihop och stötta varann. Och reste oss än mer starka upp. Vi kände att tillsammans fixar vi det här, vi ska stötta varann. Nu får jag klara min operation utan dej, du ville att jag skulle få den gjord så att jag slapp ha så ont. "bättre att vi får 15 bra år nu än sen" sa du till min läkare Kalle vid besöket. Kalle gillade dej, ja vem gjorde inte det. Du var lätt att älska är ord jag fått höra efteråt - och det är sant. Du var inte tradig gubben - och om du tyckte det själv så var du åtminstone min tradiga gubbe med alltid ett skratt på lut. 

Jag älskar dej .

Amelia Mary Earhart

 

Jag har alltid fascinerats av kvinnor som Amelia Earhart, kvinnor som hon ger sig inte och idogt arbetade de för att kvinnor i alla samhällsklasser skulle få möjlighet att satsa, studera och utveckla sig inom områden som intresserade dem. Det finns många underbara och intressanta kvinnoöden, allt ifrån pionjärer som Amelia Earhart och en hel del andra kvinnor, både i dåtid och i realtid. Kvinnor som inte var rädda för att sticka ut både hakan och näsan, fick sig kanske en bildlig snyting ibland men fortsatte dels för att de inte ville ge upp ett väckt intresse men också bara för att inte ge med sig.

Många av dessa kvinnor, helst i dåtid fick kämpa i rejäl motvind.

 

Amelia Earhart var en banbrytande flygare och inspirerande kvinna, hon blev den första kvinnan att flyga ensam över Atlanten och till många andra ställen under hela sin karriär. Hennes försvinnande 1937 under ett försök att flyga jorden runt gjorde många beundrare över hela USA och runt om i världen förkrossade. Hennes offentliga karriär varade mindre än ett decennium men hon brukade sin berömmelse främst för att främja två saker som var henne kärt: att få fler kvinnor inom den kommersiella luftfarten och främjande av kvinnor rättighet att få välja framtid.

                                   

Amelia Earhart är fortfarande en av världens mest berömda flygare, hon föddes 1897 i Atchison Kansas USA hon var en amerikansk pilot som blev berömd genom en rad djärva långflygningar och verkade för att kvinnor skulle ges samma möjligheter som män att utbilda sig inom flyget. Hon påbörjade även läkarstudier vid Columbia University men de avslutade hon innan de var klara, andra intressen pockade på hennes uppmärksamhet. Amelia var en visionär och drömmare och såg inga omöjligheter, bara möjligheter.

    

Under samma tid ungefär så tog hon sin första flygtur med instruktör och därefter påbörjade hon att ta egna lektioner och satte ett inofficiellt höjdrekord på 4200 meter. Och i juni 1928 flög Earhart som första kvinna över Atlanten i en Fokker med piloterna Wilmer Stultz och Louis Gordon vid spakarna. De landade välbehållna i Wales efter 20 timmar och 40 minuter. Earhart hyllades, blev välkänd i Amerika och Europa och kunde därefter helt ägna sig åt flygning. Hon deltog i tävlingar, satte rekord av olika slag, mottog belöningar.

       

Samma år, utvecklat Amelia kläder för Ninety-Nines. Hennes första skapelse var en kvinnokostym med löst sittande byxor, med dragkedja och stora fickor. Vogue annonseras det med ett tvåsidigt foto. Hennes designlinje kom hon att kalla för kläder "för den kvinna som lever aktivt." Flera New York klädtillverkare gjorde en exklusiv Amelia Earhart linje av kläder som marknadsfördes i 30 städer, med en exklusiv butik i varje stad, som Macys i New York och Marshall Fields i Chicago.

  

         

Men hon blev mest känd för att utmana sig själv genom att göra en hel del långflygningar: I maj 1932 flög hon från New Foundland med tanken att landa i Paris men lite felnavigerande gjorde att hon istället landade på Nordirland. Amelia gjort stora framsteg i att öppna nya området inom luftfarten för kvinnor. I 1935 blev Amelia den första personen att flyga från Hawaii till det amerikanska fastlandet. Genom det blev hon inte bara den första personen att ensam flyga över Stilla havet, men också den förste att flyga solo både över Atlanten och Stilla havet.

 

Köpet av en Lockheed Electra gjorde så att Amelia att kunna uppfylla sin dröm– åka runt hela världen med flyg. Hon startade i mars 1937 en jorden runt flygning västerut från Oakland men måste avbryta efter ett tillbud i Honolulu. I juni 1937 inledde Amelia det första flyget runt ekvatorn men redan den 2 juli, efter nästan två tredjedelar av sin historiska flykt, efter över 22 000 mil försvann Amelia tillsammans med sin navigator Frederick Noonan. De försvann vid staden Lae som ligger på Nya Guinea, som är förbunden med Howlandön i stora Stilla havet. Avståndet från Lae till Howland är ungefär lika med en transkontinental flight över hela USA. Howlandön är ett område inom Förenta staternas mindre öar i Oceaninen och Västindien och har tillhört USA sedan 1857 utan att vara en integrerad del av hemlandet. Ön brukar nämnas tillsammans med Bakerön som Baker-Howland öarna då de endast ligger ca 100 km ifrån varandra.

     

Man sökte mycket länge men kunde inte hitta Amelia, Noonan eller flygplanet och det antogs vara förlorade till sjöss. Deras öde är i dag föremål för ändlösa spekulationer.  Några teoretiserade bränslet tog slut och att de kanske har kraschlandat på en liten ö. Vissa har spekulerat att de blivit fångade av japanska militären, anklagad för spionage.

       

Oftast så är det männens bedrifter som lyfts fram, männen är de stora historiebärarna i historiens många böcker. Men jag har alltså valt, lite efter mig själv då jag också är en fighter – att lyfta fram ett kvinnoöde som alltid fascinerat mig. Amelia Earhart – en kvinna med många starka viljor och sidor.

                    

            https://www.youtube.com/watch?v=ioZCEpRLpxo&feature=player_embedded

                   

                                                  (klicka för länk till trailer för filmen)

Söndagsregn

med Pulled pork

 Sitter med en kopp te i handen, tittar ut igenom fönstret och ser hur det strilar där ute. Hade önskat mej en sol med vårsol så jag hade kunnat påbörja arbetet ute i trädgården. Men nej, det bidde inte så – utan sitter här inne, skidor på tv och en kopp te. Det går ingen nöd på mej men jag vill ju börja nu, börja gräva, dela och plantera.

Söndagar är just sådana dagar då jag kan ägna mej åt sånt jag vill. Jag gillar ju att baka och laga mat och bara för att kunna vara ute i trädgården idag så bakade jag igår samt under gårdagskvällen när Mellon pågick och så vidare med Pluras kök så stod det en Pulled pork i ugnen som ska avnjutas senare.

 

 Pulled pork, så vansinnigt gott är något vi gör ganska ofta. Jag kom över ett recept tidigt i höstas och det ger en mustig smak med lite rökig karaktär. Jag använder mej av hel fläskkarré som efter alla timmar i ugnen bara faller i trådar med en underbar smak. Detta smakar underbart en dag som denna- här följer receptet.

Pulled pork:
1,5-2 kg benfri fläskkarré i bit
2 gula lökar

Barbecuesås:

2,5 dl ketchup
2 msk dijonsenap
1 msk liqued smoke (jag använder 1 dl Felix bbq sauce med hickorysmak)
3 msk flytande honung
0,5 dl äppelcidervinäger
2 msk oxfond
2 pressade vitlöksklyftor
2 tsk chilipulver
2 tsk paprikapulver
salt och peppar, persilliade

Använd, lergryta, stekgryta ja vad du brukar använda när du gör ett långkok, måste tåla att stå i ugnen. Blanda alla ingredienser till BBQ såsen. Lägg köttet i och klappa den med salt, chili- och paprikapulver. Dela lökarna i klyftor och lägg vid sidan om köttet. Häll över såsen. På med locket och ställ den längst ner i en kall ugn. Låt stå i 125 grader i ca 6 timmar. Köttet ska vara så mört att du kan dra isär det med en gaffel. Är det inte så ställ in den igen och kolla efter 30-60 min. När det är klart drar då isär köttet med två gafflar och blanda sedan i ordentligt med sås från grytan. Servera!

Pulled pork går att servera på olika sätt men ett tips är att tänka modern tacos. Det som funkar till tacos funkar även till denna rätt. Du kan servera köttet i tortillabröd – men givetvis även med ris om du önskar. Såsen blir då ett mustigt tillbehör.

Nu kurrar magen rejält här - och jag ska fixa till lite tortillas som vi ska ha till. Egna tortillabröd är enkla att göra och blir riktigt goda. Förvara dem
mellan varma handdukar på buffén.

 

Tortillas

0,5 dl solrosolja

1 dl vatten

1 tsk salt

3 dl vetemjöl

2 dl majsmjöl

0,5 tsk bakpulver

1. Sikta vetemjöl, majsmjöl, bakpulver och salt i en bunke.
2. Tillsätt oljan och rör till en grynig massa. Häll på vattnet och rör
allt till en smidig deg.
3. Dela degen i 12 bitar. Forma dessa till bollar och låt dem vila under
bakduk ca 30 minuter.
4. Kavla ut dem till rundlar, ca 15 cm i diameter.
5. Stek bröden i en het panna ca 3 minuter per sida.

Jag vet att allt detta finns att köpa färdiglagat - men när ni inser hur himla lätt det är att göra det själv och inser att ni då missar alla underbara dofter som sprider sig i huset   - gör det en gång och ni kommer aldrig vilja köpa den färdiglagade igen !

Ha en underbar söndag trots regnet!

Se min och andras bloggar här

http://bloggar.besökstoppen.se/index.php?a=user_cpl

Det kliar i mina fingrar

Inte börja längta till våren redan nu det blir så jobbigt. Men att planera & ha lite att se fram emot det tycker jag är bra & hjälper en att stå ut. Fick ett mejl från Impecta fröfirma om att den nya katalogen för 2015 hade kommit. 125 nyheter! Himmel och pannkaka - vad gör jag. Bläddrade sakta mellan bilderna och kände att vill-ha-dreglet rann ur näbben. Samtidigt har jag i minnet hur ansträngande en frösäsong är när man hade sått massor av fröer och inte kan vara ifrån hemmet mer än ett dygn p.g.a. risken för torka, skadedjur etc. Så hur ska jag göra i år?

Nytt år, ny frösäsong! Snart är det dags för de första sådderna. Såfingrarna har kliat sedan länge men man har försökt ge sig till tåls. 
Snart behöver vi inte hålla ut längre! Tur att det finns växter som kan sås tidigt, eller?

Förra året köpte vi en hel del plantor redan uppdrivna på Tomatens hus uti Vallåkra och det var det bästa vi gjort. Hem kom vi med de finaste plantorna av ovanliga och vanliga tomater och vilken skörd det gav.

Så måste det nog bli lite i år också vad det gäller tomater, chili och paprika samt gurka. I växthuset finns redan en vit och en röd druva, fikon samt en mini kiwi. Vintern har ju än så länge varit mild och det är inkapslade i frigolit och trälådor så skall väl ha klarat sig.

I den gamla militärlådan, väl förslutna ligger våra dahlia knölar. Dahlior är något jag nästan blivit beroende av. De är så vackra och roliga att odla, men se upp för sniglar, de älskar dem. Just dahlior ska jag investera mer i och det gör jag på bulbs.se en web shop som jag kommit att gilla.

Handla lokalt då – visst. Vårt nya projekt som ska bli ett armeringstaket utmed grannen ska kläs i skogsklematis. Har redan i höstas varit i kontakt med Tullstorps plantskola och de har sagt att de kan införskaffa finfina exemplar till våren. Och det finns inget så roligt som att botanisera på en plantskola.

Att sitta här på vintern, titta ut i vår trädgård och låta idéerna fladdra och poppa upp är ett sant nöje. Och vet ni vi är snart där. Snart får jag städa ur växthuset, se alla tulpaner och alium gå i blom. Förhoppningsvis så klarar sig den bruna liljan sig lite bättre i år och riddarsporrarna bakom päronträdet orkar förhoppningsvis upp. Vad mer satte jag förra året som inte kom, jo den bruna aklejan och en hel del lökar och perenna frön.

Så nu väntar jag – men snart så ska jag prova på något när vi kommit in i februari – jag har köpt pelargonfrön så då ska det lilla växthuset få komma in och vara behjälpligt.

Åhh vad jag längtar!