onsdag 26 juni 2013






Styrka



 Foto: Gomorron eller förmiddag kanske - försöker hålla mej igång lite, gubben min ligger på operationsbordet för tredje gången nu i vår/sommar - idag stor operation av aortan. Orolig såklart och funderar lite på dagens blogg - styrka vad är det? Vem säger åt oss att vi måste vara starka? Hm ska fundera vidare och få ihpop något..

Ha en fin dag <3

Vem säger åt oss att vi måste vara starka och klara av det mesta. Är det inte så att vi tror att omgivningen tycker vi ska göra det, klara det. Vad är styrka? Jag anser mej själv vara en väldigt stark person som har klarat många svåra, tuffa saker i livet. Jag var bara 23 år när jag bodde i Italien och min syster ringer ner dagarna innan jul och berättar att vår bror gått bort i en hjärtinfarkt blott 34 år gammal. Just det ögonblicket är bara i fraseringar idag, blev nog så chokad men jag fann styrkan att dagen efter flyga hem till Sverige och hjälpa mor och far att ordna begravning. Duktig flicka var jag hela tiden och sen var det dags att åka hem till bella Italia igen – men jag glömde en sak, jag glömde sörja själv. Den sorgen fick jag ta hand om 14 år senare och den var smärtsam.

 
 Att inte tillåta sej själv att exv. sörja är helt uppåt väggarna fel och sörja det gör man ju inte bara efter att någon gått bort. Just nu har jag en enorm sorg i mej som jag tryck undan ett bra tag. Det gäller Peters sjukdom. Till en början var jag stark och ordnade med allt, klara av jobb, hemmen, ja vi har två dels lägenheten och dels kolonistugan. Jag skötte om allt plus att jag tog hand om gubben också. Det gick jättebra men jag märker nu sedan han kom hem att jag har blivit känslig och en dag var jag tvungen att ta en egen promenad ner till havet, jag satt i den fjolårstorkade tången och grät. 

 

Först fattade jag inte, jag var arg hemma när han var i garaget en dag, så jag bestämde mej för att ta en promenad – det var när jag kom ner till havet som jag förstod att jag var inte arg, jag var genomledsen och otröstlig just då. Vi hade kontakt via sms – han sa ”ta den tid du behöver gumman, du behöver detta”.


Så att tillåta sej att vara svag – det är ju en styrka det med. Att våga visa att man är ledsen och även arg ibland är något man måste göra. Det är tufft och man känner sig rätt naken och avslöjad. Att man var bara en vanlig person – men en vanlig duger väl?



 Nu när Peter återigen är inlagd på sjukhuset så känner jag mej otroligt svag och har lätt till tårar. Jag vill inte gråta, och absolut inte inför honom. Visst är man jag löjlig. Han frågade häromkvällen om hur jag mådde när jag kom hem från sjukhuset efter att han blivit inlagd igen, och då så kom tårarna ” gråt inte älskling sa han” – ja men då får du inte fråga svarade jag. Och jag tror att anledning till mina lättillgängliga tårar just nu är att jag inte hade hunnit läka förra omgången än och nu stod jag här igen med min oro, min ilska ja för det sa jag till honom igår – att jag är inte bara ledsen och orolig utan helt jävla förbannad på att du inte får vara frisk.

 
 
Så stark är jag ännu - bara det att det sipprar lite i kanten på mej liksom, lite ilska och oro. De säger att Peter är ett unikum, att han är otroligt stark som klarat detta så pass långt, att få så många nedslag i leder som han fick är ytterst ovanligt, att sen bakterien inte vill försvinna är mycket både allvarligt och otroligt efter all antibiotika han ätit. 

 
 

Så om min oro, min ilska, min rädsla nu visar sej i form av tårar– håll en hand på min axel och krama om mej och säg till mej att du får var liten Katarina, du behöver inte vara starkt hela tiden och det blir bra – det kommer bara att ta tid detta – men ni har hela livet framför er.









söndag 23 juni 2013




Första dagen


 Det här är första dagen av ditt liv är en gammal sliten fras - men tänk på orden när du läser dem och tänk sen lite till. Det är sant som frasen säger, det här är första dagen av ditt liv och det som hände igår har hänt och spelar förmodligen inte en så stort roll den kommande dagen. Låt även morgondagen ta hand om sej själv en stund...

 
 

För varje dag som kommer är ett oskrivet blad, ett okolorerat ark med inga fläckar på. Solen går upp och jag sitter på altantrappan som vanligt och njuter av min kopp te och just den där känslan av att en helt ny dag fylld av skratt och lite bus ligger framför mej. Varje dag vaknar jag upp med Peter bredvid mej och varje dag får jag ett leende av honom, en kram, en kyss och värme framförallt. Hela livet ligger framför oss och jag är så tacksam för mycket. Så var dag är den första dagen i resten av mitt liv.



 Så då var hon igång igen, och nu snart säger jag är förstadagen på semestern -helt underbart, fyra veckor ligger framför mej totalt oskrivna och det är en underbar känsla. Så nu ligger veckor framför mej där jag kommer att blogga, vandra utmed stranden och plocka material, fotografera och må gott ihop med de jag älskar.

 

Jag lovade tidigt i våras att skriva lite om trädgården och vad som skulle till att komma här, har ju tyvärr fått utebliva då jag knappt haft tid att blogga emellanåt samt när jag är för stressad, inte mår så bra klarar jag inte av att blogga. Men det kan jag säga här växer det så att det knakar. här finns nu prunkande rabatter, och grönsaker och inte att förglömma de ståndaktiga solrossoldaterna. Haha ja man kan kalla dom för det, de planterades på skoj emot grannen Pelles tomt men har tagit sig rekordartat allihop. De är 27 styckna som när de senare går i blom kommer att bilda som en häck emot grannen. Lyckas vi helt blir det magnifikt kan jag lova!

 

Grönsakslandet är så fullt numera så idag måste en del av romansalladen gå hädan för att släppa fram dillen -har aldrig lyckats så bra med sallad som detta år, vi hinner verkligen inte att äta upp den. Morötterna växer även de så att det knakar och så smakar de ljuvligt. Vidare har vi zucchini, ruccola jordgubbar och massor av smultron. Och givetvis blommor och två enormt kraftiga tomatplantor.


Det som ändå snart sjunger på sista versen men som varit så tacksamma är penseerna -de har varit så gudomligt söta men nu är det stop och jag vet vad jag nu är på jakt efter. Såg dem på torget för inte så längesen och ska dit på onsdag och hoppas då på tur.




Vad sommaren förövrigt kommer erbjuda vet jag inte riktigt, jag hoppas på att få många fina minnen med mej och att Peter får fortsätta framåt med inga fler större bakslag. Våren har varit fruktansvärd tuff för oss båda och nu vill jag verkligen bara vara, få skratta, busa, ha kul och mysa ihop. Vi har lång väg kvar men som sagt jag hoppas på inte alltför stora bakslag framöver - trots att det just nu är tungt.

 


 Så det gäller det här med att ta vara på dagarna och se till att ha det bra och se till att fånga de bra ögonblicken och stunderna. Visst ser jag att vänner har svårt ibland att förstå att vi inte kan hänga med på allt och att han inte orkar hela kvällar, de förstår kanske inte riktigt hur illa det är och har varit -glömmer nog själv också - behöver nog läsa den där privata bloggen som jag skrev till oss båda som en dagbok för att påminna mej lite ibland.

 

Så nu ska jag leva som jag lärt av mormor, mamma, pappa bl.a. Fånga dagen gör något bra av den, se till att må bra - inte bara carpe diem, carpe vita utan väldigt mycket CarpeMomentum....


Kram<3

onsdag 19 juni 2013



Morgonfunderingar


Tänk vad tanken kan göra med en, just nu sitter jag här på tåget med fötterna på motsatta sidan och skriver detta. Tåget är halvtomt det märks att folk har börjat sina semestrar och snart får jag också börja min.

Vaknade 05.30 imorse och gav Ossi mat och fixa frukost till mej själv, gick en liten runda i trädgården och nöp mej lite i skinnet för jag kom på mej själv med att må så bra. Gick in igen för att äta min frukost, då hör jag  de där illmariga skratten, kraxen. Jag tittar ut igenom köksfönstret och ser Ossi titta på ömsom dem och på mej, han vill in. Jag släpper in honom och i samma stund som jag öppnar dörren sticker dom.



Tillbaka till frukosten och mina stillsamma funderingar över livet, hör Peter sova gott därinne, det är lugnt och stilla, zippar på mitt te och äter en smörgås, ställer mej i köksfönstret och tittar ut, det ser ut att bli en underbart härlig dag. Solen värmer redan. Klockan tickar och går och det är snart dags att traska iväg.

Ute i gången på väg mot bussen går jag igenom ett hav av blommor, trädgårdarna är fyllda till bredden av alla de slag, en av mina favoriter är pioner och de syns lite här och var. Vårt eget prunkande trädgårdsland går inte heller av för hackor, romansalladen väller och sväller över alla kanter och morötter blir det gott om liksom jordgubbar och smultron.


Nu stundar min semester och för en gångs skull har jag inga direkta planer mer än att vi ska ta hand om varann och se till att bara må bra. Insåg det igår att så bräcklig jag är nu, Peter fick en allergisk reaktion och i sin ensamhet fick han ringa ambulansen för att någon skulle titta på honom, de bestämde att ta med honom. Och under dessa minuter när jag är på väg hem då håller hela världen på att slå bakut igen, faan vrålar mitt inre vi vill inte mer, vi vill slippa allt vad sjukhus heter. När jag sen steg av tåget i Landskrona hade de släppt observationen på honom och han var på väg ner och hämta vår bil. Jag å min sida behövde nu tid att samla mej, behövde egentid att landa. Hade ont i magen och fatta inte varför.



 När jag kom ner till havet och satt mej i sanden så kom tårarna och ett vrål ville stiga upp i strupen. Jag satt där och grät, vet inte hur länge. Hade sms kontakt med Peter som sa "ta den tid du behöver" . När jag kom hem så grät jag i hans famn, så otroligt mycket.

Men nu är jag på väg till sista arbetsdagen och snart är det semester - känner att allt jag vill denna sommar är att bara få vara tillsammans med Peter, göra små utflykter, grilla, snacka tilllångt in på nätterna, krypa upp i soffan och se på filmer och bara få må gott...

Och du Peter - denna bild försökte jag smsa till dej igår men det gick inte så du får den nu <3