Styrka
Vem
säger åt oss att vi måste vara starka och klara av det mesta. Är det inte så
att vi tror att omgivningen tycker
vi ska göra det, klara det. Vad är styrka? Jag anser mej själv vara en väldigt
stark person som har klarat många svåra, tuffa saker i livet. Jag var bara 23
år när jag bodde i Italien och min syster ringer ner dagarna innan jul och
berättar att vår bror gått bort i en hjärtinfarkt blott 34 år gammal. Just det
ögonblicket är bara i fraseringar idag, blev nog så chokad men jag fann styrkan
att dagen efter flyga hem till Sverige och hjälpa mor och far att ordna
begravning. Duktig flicka var jag hela tiden och sen var det dags att åka hem
till bella Italia igen – men jag glömde en sak, jag glömde sörja själv. Den
sorgen fick jag ta hand om 14 år senare och den var smärtsam.
Att
inte tillåta sej själv att exv. sörja är helt uppåt väggarna fel och sörja det
gör man ju inte bara efter att någon gått bort. Just nu har jag en enorm sorg i
mej som jag tryck undan ett bra tag. Det gäller Peters sjukdom. Till en början
var jag stark och ordnade med allt, klara av jobb, hemmen, ja vi har två dels
lägenheten och dels kolonistugan. Jag skötte om allt plus att jag tog hand om
gubben också. Det gick jättebra men jag märker nu sedan han kom hem att jag har
blivit känslig och en dag var jag tvungen att ta en egen promenad ner till
havet, jag satt i den fjolårstorkade tången och grät.
Först
fattade jag inte, jag var arg hemma när han var i garaget en dag, så jag
bestämde mej för att ta en promenad – det var när jag kom ner till havet som
jag förstod att jag var inte arg, jag var genomledsen och otröstlig just då. Vi
hade kontakt via sms – han sa ”ta den tid du behöver gumman, du behöver detta”.
Så att
tillåta sej att vara svag – det är ju en styrka det med. Att våga visa att man
är ledsen och även arg ibland är något man måste göra. Det är tufft och man
känner sig rätt naken och avslöjad. Att man var bara en vanlig person – men en
vanlig duger väl?
Nu när Peter återigen är inlagd på sjukhuset
så känner jag mej otroligt svag och har lätt till tårar. Jag vill inte gråta,
och absolut inte inför honom. Visst är man jag löjlig. Han frågade häromkvällen
om hur jag mådde när jag kom hem från sjukhuset efter att han blivit inlagd
igen, och då så kom tårarna ” gråt inte älskling sa han” – ja men då får du
inte fråga svarade jag. Och jag tror att anledning till mina lättillgängliga
tårar just nu är att jag inte hade hunnit läka förra omgången än och nu stod
jag här igen med min oro, min ilska ja för det sa jag till honom igår – att jag
är inte bara ledsen och orolig utan helt jävla förbannad på att du inte får
vara frisk.
Så
stark är jag ännu - bara det att det sipprar lite i kanten på mej liksom, lite
ilska och oro. De säger att Peter är ett unikum, att han är otroligt stark som
klarat detta så pass långt, att få så många nedslag i leder som han fick är ytterst
ovanligt, att sen bakterien inte vill försvinna är mycket både allvarligt och
otroligt efter all antibiotika han ätit.
Så om
min oro, min ilska, min rädsla nu visar sej i form av tårar– håll en hand på
min axel och krama om mej och säg till mej att du får var liten Katarina, du
behöver inte vara starkt hela tiden och det blir bra – det kommer bara att ta
tid detta – men ni har hela livet framför er.