Stranden

 Vid havet och stranden har jag alltid känt att det är som ett andningshål. Jag kan vara hur arg, ledsen och upprörd som helst på min väg ner mot havet och strandkanten men efter en rask promenad med tångdoften i luften och fågelskrän, och doften av havsvattnet börjar jag att må bra. Vet inte varför havet har sådan inverkan på mej. Är ju ingen båtmänniska eller så och uppvuxen bara vid Göta kanal..

 

Men vatten och allra helst strandkanten här nere vid Borstahusen har alltid haft en sådan inverkan. Spelar ingen roll om det är sommar eller vinter, på vintern drar nordanvinden i både kläder och färgar huden illröd. På sommaren tillåts man att sitta ner på en sten och fundera lite över livet och på något sätt börjar jag förstå varför jag reagerar som jag gör och även så kan idéer komma till och lösningar på saker och ting, lösningar som kanske legat och grott länge i ens huvud.

Igår var det dags igen, jag vaknade tidigare än gubben, satt och drack lite te, prata med Ossi och mådde väl ok....men så kände jag den här känslan av ja av vad...nja mitt behov av att få röra på mej, gå en lång promenad. Tänkte som så att jag går vår runda ner mot havet och upp mellan husen. Sagt och gjort på med kläderna och iväg.

När jag kom ner till havet drog jag in djupa andetag, kände efter lite och behovet sa till mej att nej sväng höger istället så det gjorde jag. Jag gick mot

Borstahusets hamn och hade ingen tanke på hur långt jag tänkt mej, raska steg och så kände jag hur känslorna vällde upp i mej, lite ilska, förvirring och jag blev arg och ledsen på en gång. Nästan framme vid hamnen var jag tvungen att böja mej ner och då kom gråten, jag böla och höll mej kring magen. Det fanns inget stopp först.

Den första känslan var inte ens skön, den gjorde mej illamående och mer ledsen. Jag reste på mej och gick vidare. Borta vid hamnen kände jag nog att jag ville ända, jag hade ju gått ganska långt och ville inte vara totalt ledbruten idag som idag lördag. Så jag vände om men på vägen tillbaka kom det igen, ilskan ensamheten, och ja förvirringen lite. Jag var så himla ledsen och började fundera över vad det nu var.

Jag bestämde mej för att sätta mej ner och reda lite i allt. Kom på rätt snart att det nog var den stundande begravningen som satt fart på mycket, inte det att jag kände personen som skulle begravas igår direkt men han stod i anknytning till dom jag älskar och jag hade varit med pga. p:s sjukdom och styrt upp allt. 

Minnen av både far och mor dök upp och jag kom på då och även nu att fan vad jag saknar dom. Även nu svider det i ögonen och en tår trillar nerför kinden. Den här känslan av att vara ensammast i hela världen kommer till en - och lite så är det ju ...jag bor långt ifrån min hemstad och de kvarvarande mina. Något jag själv har valt att fortsätta göra efter min skilsmässa och något jag vill göra, jag trivs för bra här nere i Skåne och tillsammans med P så något alternativ finns inte. Sen är det så och det vet jag, läste det även häromdagen i en artikel att det inte är hemstaden man saknar utan det liv man hade då man levde där. Om jag idag skulle komma tillbaka så har ju inte livet stått där och väntat på mej - allt, alla har ju gått vidare och man skulle få börja om igen.

 

Det alternativet finns inte men saknaden efter de som redan gått bort är stort- är som ett jättehål. Själva begravningen av svärfar gick bra jobbigast var nog när utgångsmelodin spelades, ”nocturne” av Evert Taube . Den hade vi på mina föräldrars båda begravningar också och den är så himla fin, lite som att kom nu så sover vi vidare i evigheten tillsammans. För mor och far var det så, den ena gick mycket tidigare än den andre pga. cancer så hon fick åter lägga sej på hans arm när det var dags för henne.

När jag satt där nere vid havet kom fler känslor till mej, jag vet att jag är på rätt plats i livet, där det är meningen att jag ska vara men det känns stort i samma stund. Vet inte om det känts så här tidigare, ett lugn har infunnit sig i samma stund som man är lite rädd, men jag vet inte för vad riktigt än. Började tänka lite på mej själv också nu att efter att nu P kommit hem måste jag börja tänka mer på mej själv och just denna promenad var väl för mej själv då- jag tycker om att röra på mej och bestämde mej för att nu måste jag börja göra det igen. dagliga långa promenader, börja skapa igen och måla kanske den där tavlan som var tanken att jag skulle göra den här sommaren. Tar ett beslut när jag sitter där nere.

Ska nu njuta av sista sommardagarna här på kollo med P, dottern hans bor ju i min lägenhet nu tillsvidare, men när hösten kommer ska jag flytta hemåt igen, så att jag kan få ta tag i dessa saker. Hade så många idéer som jag ville göra hemma, jag skulle måla om möbler, klä om möbler m.m. Jag har bestämt mej för att rensa ut allt onödigt som finns i källare och lägenhet för här när jag bott här hos P har jag ju insett att man samlar på sig så mycket onödigt och onödiga prylar. Så under hösten kommer jag att sälja av saker och ting och skänka bort saker och ting. Det beslutet känns så skönt.

Jag reser mej upp, borstar av torkad tång från byxorna och tar mej upp mot strandpromenaden och hemåt igen, ringer och beställer en tårta på vägen hem och väl hemma äter jag frukost med P  och vi gör oss iordning för begravningsceremonin och en eftermiddag med barnen.

 

Sensommar dagar

Brittsommar, indiansommar kärt barn har många namn. Åkrarna står gula, mogna och fina redo att skördas. Minns barndomsåren på landet utanför Norrköping -det doftade på något speciellt sätt när skördetröskan gick över fälten, sommarens grönska hade förvandlats in till gula hav som vajade i vinden i väntan på att få komma in.

In i det varma, blundar en stund och drar in dofterna ifrån alla ladugårdar man varit i som barn. Faster Majs, Rut och Göstas, Britts och många, många fler. Som barn sprang jag runt och lekte där. När Arvid skördat sitt hö bakom vårt hus skulle det ligga kvar och torka men vi ungar använde det till att bygga hyddor med och Arvid tyckte det var bra för då luftade vi det...

 

 

Blundar, känner doften och värmen från korna. Majros, Rosa, Kajsa och Gullan- de gick där i hagen på ängen där det växte så mycket gullvivor. Flera mornar kunde jag packa en liten frukostkorg samt mina pennor, penslar, färger och block och så gav jag mej ut vid 05.00 tiden alldeles ensam och själv satt jag där och målade, åt frukost med korna som gick tätt omkring mej, ibland så nära så att jag kunde känna värmen från deras andedräkt -jag var inte gammal, men detta var de bästa sommarmornar.

 

Ladugårdsdoft -det är en liten stickande doft som man snabbt vänjer sej vid -för den går över till att kännas som just barndomen ...hemma liksom. Att få klia dem mellan hornen och se hur de sträcker fram hakan i en omtyckande gest. Kalvarna som inget hellre vill än att få snutta på fingrarna. Och så en katt som plötsligt dyker upp och annonserar att han också finns där, kelande mellan bena på en. Alla logar man hoppat i hö, den varma mjölkcisternen att luta sig emot en kulen höstdag, all kor jag ridit eller bara haft bredvid mej. Allt kan med en lätthet återskapas.

Ut i solen på lagårdsbacken, en grålle står där -om man fortsätter att blunda skulle man nog återskapa mycket, men jag väljer att öppna dom och se vad som finns idag. i vår gröne have så stoltserar solrosorna och det växer och prunkar överallt. Sensommaren står i sin fulla prakt och vi har många underbara kvällar kvar att njuta innan det är dags att krypa in i värmen. Jag gillar augustikvällar de känns lite magiska - inte så där abrupt avslutande av sommaren längre, numera kan ju september vara fortsatt fin med höga temperaturer.

Augusti -det blommar och kan skördas i var o varannan trädgård. Vi är självförsörjande på både tomater zucchini och dill. Igår kom även en granne förbi som jag pratat med, vi köpte honung av honom eftersom han har bin samt så fastslog vi byteshandel han plockar äpplen av oss och vi ska få sparrisplantor av honom. det var en trevlig man som vi insett har stort kunnande i detta med att odla, en sån är bra att känna.

Vi funderar inte så mycket vi bara är -och inser att livet är underbart och värdefullt. Helgen spenderas i full lättja, inga måsten, inga ska eller bör. Bara finnas till här och nu. Sitter på trappen, en humla kommer förbi med sin last av nektar- ser lite roligt ut så baktung den är. Den landar bredvid mej och tar sej ner mellan spjälorna i trallen. Vi ser dom aldrig mer än så - de liksom vi bara är där, vi stör inte varann. Precis som naturen i stort sätt är skapt lever vi bara bredvid varann, i symbios. Vi odlar blommor de pollinerar och tar hand om sin nektar på något sätt.

 

 Helt plötsligt drar några moln in, gubben ligger i soffan och jag plockar ihop allt och drar mej inåt. Kaffedoften ligger i huset och jag slår mej ner i soffan bredvid. Vi ser på varann säger något och sen bara är - mår bra och tillåter sej att bara finnas till. 

Omvärdera livet

Häromdagen ramla jag över en intervju med Ernst -ja ni vet vem. Hans livsfilosofi har länge påverkat mej men det var nog i och med den som jag tänkte lite djupare och insåg hur han egentligen tänkte och funderade. Kom på mej flera gånger med att nicka med huvudet och inse att precis så var ju jag också.

Jag la upp den som en länk på min fb sida så att bl.a. min gubbe skulle kunna se den-han inflikade med att kan Ernst så kan jag. Och detta efter som i intervjun så pratade Ernst om att även han fått problem med sitt hjärta efter att det slarvats med en halsfluss.

Man kommer till en punkt i livet då man börjar inse och omvärdera vissa saker, man väljer att se och göra saker på ett annat sätt och Inser att livet är bräckligt. Det handlar inte om att man gör en kovändning och förkastar allt det gamla i sitt liv utan mer att man väljer ut godsakerna ur det och tillsätter lugnet som helt plötsligt slagit rot inom en.

Den där roten breder mer och mer ut sig vartefter tiden går. Till en början sa vi nog bara att vi ska ändra våra liv men inte precisera vi hur, men med tiden så har vi sagt vi ska plocka guldklimparna i vår tillvaro och sen tillsätta andra värden. Vilka är då dessa nya värden undrar ni kanske? Det handlar lite om att våga ta vara små ting, att våga säga nej och våga testa nya saker/vägar. Att våga inse att livet har mer att erbjuda än vad som fanns tidigare och att våga realisera drömmar, realisera ett nytt tankesätt. Vi ska inte ta bort alla fester, alkohol, det onyttiga i livet men där emot krydda upp det med andra värden. Se till att där blir mer balans.

Ernst pratade om just livet tillsammans som en gång igenom en lägenhet. Först kom man in i hallen och där var man kanske i 3-4 månader innan man trängdes sej in i nästa dörröppning tillsammans, igenom den dörröppningen och så vidare. Alla stadier varade i olika tidslängder och man hjälptes åt att dra varann igenom livet. Sista anhalten var altanen där när man kom ut så var man framme i livets höjdpunkt där man kunde njuta fullt ut av livet. Och när man kommit dit kan man älska varann med alla dess fördelar och nackdelar som finns, alla skavanker var och en har med sej.

 

Och jag tror att trots att vi två inte trängts tidigare så har vi nu efter allt detta ändå kommit om än inte riktigt ut till altanen så åtminstone till vardagsrummet, vi började ju inte i heller i hallen eller i farstun men nu börjar vi se det här, livet som vi har framför oss. Båda inser vi att vi ska plocka russinen ur det liv som vi haft men släppa det som inte haft eller har något större värde längre. Och så våga ta oss an nästa steg, våga släppa in det lite okända men som två nyfikna själar vill vi inte stänga dörren för det där nya.

 

Allt blir inte nytt, och det nya är både skrämmande men ändå lugnande, ja lugnande för man har kommit så pass långt i livet att man värdesätter saker och ting på nya sätt. Så man blir trots allt nyfiken också - och när man hittat någon att ta nästa steg i livet med så kommer lugnet, för båda två famlar sig fram lite men vi gör det tillsammans.

Och tillsammans vågar man sig på det nya, blir det otäckt har man ju någon att hålla i handen och luta sig emot.

Augusti

 Sommaren har nu nått sin höjdpunkt – värmen ligger och jäser på gator, torg och folk som är lediga trängs på stränderna. Jag älskar sommaren och allt med den, de ljumma kvällarna, trädgårdsarbete och sena middagar på verandan. Jag vet att min sommar inte blev helt som jag, eller vi hade tänkt oss den men utifrån hur allt har varit så har det varit en skön sommar om än dock otroligt jobbigt och oroande i samma veva också. Men min semester är förbi och jag har försökt njuta så gott det gick.

 

 Just trädgården har väl denna sommar varit mitt andhämtningsrum. Dagar och kvällar när det har känts tungt så är den varit som det sägs en lisa för själen. När jag går där bland alla blommor och grönsaker plockar, vattnar, planterar eller planterar om finns inget annat, inte ens de orostyngda molnen som annars hägrat finns.

Jag bara känner att jag mår så bra.

 

 Jag har även arbetat lite med materiella saker, främst då betong. Jag har gjutit fågelbad och ett par stövlar som idag pryder rabatten. De står så där uppkäftiga som om trädgårdsmästaren bara klivit ur sina och gått sin väg. Vår trädgård är välskött, men så har jag gått där och fixat – har väl inte gjort så mycket mer under semestern än just trädgården samt hälsat på gubben på sjukhuset. Men jag tror jag behövde det, kroppen skrek efter ledighet och att få sova när jag gick på semester så jag gjorde nog det rätta. Jag har verkligen carpe diem eller momentum – jag har fångat både stunden och dagen. Har lagt upp dagarna så att det inte funnits för mycket inplanerat och fikat en massa ..

 

Kom i samspråk med en granne härom dagen, alla ville så väl av våra grannar när det var som värst men jag kände att jag inte orkade umgås alltid, jag behövde tid för mej själv och mina egna tankar, jag behövde få sitta och gråta, fundera, kontemplera och bara finnas för mej själv. Det fanns säkert de som tyckte att jag asocial – men jag kan lova jag var inte det jag hade bara ett behov och jag satte mej själv i första rummet den här gången. Grannen var nu i samma situation och sa sig förstå mig nu – nu vet jag vad talade om – och nej du var inte asocial utan du behövde din tid för annat.

Att göra det då och då är jätteviktigt – att våga säga nej och nej tack – mycket vänligt av er men jag behöver vara själv – ja det är en konst men ack så viktigt. Att våga vara själv och möta sina känslor, både de glada men även de mörka skrämmande tankarna. Och de fanns där – glömmer aldrig den dagen i maj när jag står på verandan och läkaren som ringer säger det att jag vet inte om han kommer att överleva det här. Den gången var det otroligt ensamt – men jag hade kanske inte orkat vara tillsammans med någon just då, jag kände nog mest bara att benen vek sig på mej och gråten steg ur strupen som ett vrål.

Eller så hade det varit bra om någon funnits där då..

Men jag vet att jag har skrivit om det tidigare – just det här att jag är så förbannat dålig på att be om hjälp. Det verkar inte vara något som jag kan träna bort – fattar inte att jag har denna tanke om att jag måste vara så förbannat stark jämt. Men jag tror det sitter i generna – dessa starka kvinnor i mitt led *skakar på huvudet* - de var duktiga så ini helvete men de har också fört det vidare – att vi kan! Och eftersom vi kan så håller vi huvudet högt och ser andra rakt i ögonen för tillfället och nickar bara som ett

Yes Sir !

 

 Men nu är sommaren här och hela augusti ligger framför oss – en månad jag älskar. Då kommer de sena blommorna, kvällarna blir förvisso mörkare och mörkare men är fortfarande ljuvligt sköna. Och om allt går nu som vi vill att de ska – är gubben hemma om två veckor och då ska vi börja fira sommaren ihop – steg för steg, sakta, sakta..

Och som vi sagt tidigare båda två – vi ska vara rädda om livet och alla dess fina magiska stunder och vi ska vara rädda om varann..

 <3