Det här med skuld och skam

Sorg är en normal känslomässig reaktion på en förlust av något slag som i stort sett alla människor drabbas av någon gång i livet. Att vara drabbad av sorg är ingen sjukdom och tillståndet ska inte medikaliseras. Symtomen vid sorg är skiftande och skiljer sig åt mellan olika människor. Som ni vet jobbar jag och har i många år arbetat inom psykiatrin och lärt mej ett och annat. 

Psykologiska symtom brukar var exv. ilska, irritabilitet, aggressivitet, sömnsvårigheter, att jag drar mej undan och skam och skuldkänslor – jag har haft och har dem till och från fortfarande. Även denna längtan till att när jag vaknar imorgon så känner jag honom bredvid mej – overklighetskänslor och en känsla av att den döde finns närvarande och längtan efter att återförenas, att återställa situationen som den var före händelsen.

 

Detta med skuld och skam är nog det som jag har svårast för mej just nu. Får för mej ibland att ni, vänner och bekanta har en föreställning om hur ni tycker att jag ska vara. Att det finns en norm för hur man måste uppföra sig vid sorg som min. Detta är jättejobbigt och begränsar mej för det känns ibland som om jag får blickar – och det kanske jag får men inte av den här anledningen. Det känns som om jag bedöms och får en dom på att det jag gör inte är ok. Jag är så pass stark och säger till mej själv att ingen kan veta vad jag går igenom, för ingen sorg är den andra lik. Och det vill jag att ni ska veta att mitt liv just nu är en berg- o dalbana och även om jag kommer farande på cykeln genom stan med hörlurarna i öronen smågnolande och leende så sörjer jag inte Ankan mindre för det. Du ser just den stunden av mej, men du följer mej inte hem efter det och ser mej sitta gråtandes på soffkanten där han satt i augusti innan färden till sjukhuset.

Livet har kommit att bli en berg- och dalbana, men jag har kommit en liten bit på vägen nu. Jag lever efter devisen att vad hade han velat att jag gjorde. Han, ja ni som känner honom vet att han inte hade velat att jag satt och grät hemma hela tiden, utan att jag fortsatte att vara mitt knäppa jag. Jag jobbar vidare på de projekt vi redan bestämt oss för att göra i huset, dessa håller mej igång och jag mår bra av att göra det. Det kommer dagar senare när jag sen inte har mer att göra och då vet jag att sorgen kommer att ta en annan form. För sorgen kommer jag alltid att ha med mej.

 

Sorg av den här sorten är den värsta jag ha haft, jag har förlorat mor och far ja även min bror fast det var länge sedan, jag har gått igenom en skilsmässa efter ett våldsamt äktenskap och alla gånger har jag orkat ställa mej upp igen, knyta näven och säga du fixar de här Katarina. Den här gången, den här sorgen är så dövande, mitt i livet med den man jag levde tillsamman med, som jag älskade högt och planerade min framtid med. Han bara försvann. Först hade ja mycket ilska, jag var helt enkelt arg på honom – frågade vad var det för sätt att göra så här, lämna mej själv. Kom tillbaka! Men det kom ingen – han var borta. Och jag var förlamad.

 

Första tiden, tillät mej inte le offentligt och gjorde jag det hemma skämdes jag. Jag visste inte hur jag skulle bete mej, allt var kaos. Nu har det gått cirka 2½ månad – inte så lång tid men det är mycket att plocka med efter någons bortgång. Jag tror att jag har mått bra av att hålla mej sysselsatt. Tycker om att ha det fint omkring mej och äta god mat och dricka gott vin. Jag vet att han också gillade det och har därför sagt att då ska jag göra det fortfarande. Han vill att jag ska må bra och jag vet att han vill att jag ska förverkliga de drömmar vi hade tillsammans – om det är möjligt.

Så jag ska försöka släppa detta med att jag tror att det finns en norm för hur sorg ser ut, och det finns ingen manual över hur man ska vara eller bete sig. Och minns att sorgen visas kanske inte alltid offentligt – men tänk om ni såg mej ibland här hemma, hopkrupen i soffan, i fosterställning hejdlöst gråtande. Då skulle ni förstå att jag sörjer visst men på mitt individuella sätt.

Ha tålamod med oss som sörjer..

 

VARFÖR

Det är inte många som kan förstå hur jag har det nu för tiden. Ensamheten är bedövande och jag saknar honom något så fruktansvärt. Det är tomt i huset, du ligger inte ens på soffan och vilar. Våra söndagar var inte alltid så händelserika, vi hade varann och vi bara va många gånger. Men just nu i denna stund är det så tomt, jag kan inte höra dina andetag. Åh fan va jag saknar dej.

Det går lättare och lättare men dessa bråddjup jag hamnar i är fruktansvärda. Det har hänt så mycket också nu på sista tiden och det känns ibland inte som om jag inte mäktar med mer. Men jag har inget val, inte nu längre. Jag blir kvar i stugan trots sorgen och de bekymmer som uppkommit. Förr hade jag kunnat dela allt med dej, men nu står jag ensam med frågor, tankar, ideer. Vi brukade prata en hel del, diskutera, skratta, ja även gråta ihop. 

Livet var inte rättvist mot dej eller oss. 

Jag har löst det mesta, även om det bara är på halvfart ännu, det finns mycket kvar att fixa. Jag tror att du sitter någonstans och håller ett vakande öga på mej, ser till att inte allt rasar. Fast ibland önskar jag att du gjorde mer för mej, för ibland är jag så trött på allt just nu. Det går inte en vecka utan att något nytt uppkommer. Något mer skit som jag måste lösa. Det är som förra vintern du kommer väl ihåg, än det ena än det andra går sönder och då känner jag mej så jävla ensam.

Det är tyst, så jävla tyst. Ibland sätter jag på musik, dina låtlistor och så går jag och sjunger med. Jag försöker vara glad, intalar mej att det skulle du vilja att jag var, att jag unnar mej att skratta ibland men fan jag vill ju kunna fortsätta skratta ihop med dej. Vad ska det bli av mej nu utan dej. Känns ofta som om jag är handlingsförlamad och bara trampar vatten. Tur att jag har våra småkillar hjärtat.

Dessa två är glädjen numera i mitt liv, har bara dessa två och de betyder allt. Är ju så van att ha dej att bry mej om så dessa två skämmer jag bort deluxe med mat och kärlek.  Men du fattas mej älskling. 

Det går lättare för var dag, har mycket och många att tacka för det. Det är bara så ensamt.