Hårfina gränser

Var går gränsen – från att hata - till att gilla - till att tycka om - till att älska?

Tror själv på att gränserna är hårfina – och vissa ord är stora, så man bör akta sej från att använda dessa för flitigt. Det är så lätt att säga ” gud vad jag hatar honom/henne eller detta” men vänta ett tag - att hata är ett stort ord för mej – jag hatar krig, ja det gör jag och det kan jag stå för men hatar verkligen henne eller honom eller ogillar jag bara ett visst beteende?

 

Samma sak med att älska – mmm jag älskar sommaren, men hatar när det regnar på sommaren, jag kan själv le åt detta. För inte hatar jag regnet – ett stilla sommarregn kan vara mysigt men det är klart håller på flera dagar på min semester så ogillar jag det – men inte hatar.

Samma sak jag älskar våren men inslaget av pollen skulle jag gärna vara utan – det är ju lite med att ta det goda med det onda eller hur? När man sen möter någon och börjar tycka om den personen – då håller jag kvar länge på ordet tycka om – för att säga älskar mmm de är stora ord, riktigt stora ord. Och där finns också det där att ta det goda med det onda – för alla har vi ju bagage med oss som man släpar på – och allra helst när man som jag träffar någon när man är vuxen. Man har levt ett liv och upplevt en hel del båda två. Någon kanske har barn, andra inte, vissa har rest väldigt mycket den andra inte. Man har goda och dåliga minnen med sej – erfarenheter som speglar en själv. Speglar den människa jag blev till. För det som vi upplevt har ju format oss men man är inte för gammal för att lära om och att lära sig tycka om nya saker.

 

En sak som jag aldrig riktigt gillat är lax – usch och fy för en så torr och tråkig fisk sa jag till Peter – nej det får du allt äta själv. Tills en dag blev jag serverad lax hemma hos min vän och jäklar va gott det var och inte alls torrt och tråkig. Min medburna erfarenhet av lax var ju en torr tråkig bit som bara smaka urk – det här var ju lyx mmmm.

Samma sak är det väl med smärta och njutning – var ju på massage i fredags och lika mycket som jag njöt så hade jag smärta när hon drog hela sin arm över mitt skulderblad och andra knutor. Idag är ömheten värst men jag vet att imorgon är det nog borta.

 

Alla har vi förväntningar, mål och visioner om hur framtiden ska bli. Detta är det tänkta livet. När vi är där kommer det att kännas bra. Att gå barfota skärper våra sinnen sa någon en gång och det är något jag älskar. Man ser och känner fler nyanser av det vi går omkring i. Känns underlaget varmt eller kallt? Är det hårt eller mjukt? Vi upplever varje litet gruskorn på stigen. Ska vi kanske ta en annan väg?

 

Ömheten som kan uppstå när vi trampar på en sten. Men ömhet kan ju också vara en känsla av tillgivenhet, som kommer från hjärtat och ingenting kräver. Den sprider bara värme med små gester, att någon rör vid en, en kärleksfull blick, ett uppmuntrande ord, ett vänligt tillmötesgående från någon man tycker mycket om.

 

Ja jag skrev tycker om – jag tycker om min vän men är lite rädd för att använda det stora ordet ännu – har smakat på det och visst det ligger fint i munnen, tungan som rullar runt och smakar på det men ut kommer” jag tycker om dej, jag tycker jättemycket om dej”. Varför säger jag det inte - är nog rädd för att skrämma bort honom, göra honom obekväm i sin situation. Och det vill jag inte – absolut inte…

Så kontentan är väl att var vaksam på vad du säger - små ord kan såra mer än vad man kan ana. Små förflugna inte alls illa menade ord kan göra stor skada. Men små ord kan också glädja mer än vad man kan ana - våga säga det ja kanske det ...

 

 

 

Så var det dags igen…

 

Stoltare än vanligt, rakare i ryggen och med huvudet högt hållet basuneras nu ut att tanten snart blivit ett år äldre. Så där jag – var väl inget farligt ;)

 

Nu så vad handlar det om då – jo imorgon fyller jag 48 år – men jag känner ingen frustration, ångest eller nojjighet alls. Utan mer och mer med åren så har ett lugnt lagt sig och jag möter varje år med en välkomnande gest. Har jag något val eller J

 

Just nojjighet hade jag nog mer runt 30 strecket, då när alla fick sina barn och jag stod där, kunde inte få egna och ville inte då i alla fall adoptera. Så innan jag hade bestämt mej för hur jag ville ha det, innan jag hade liksom landat var det lite si och så med självkänslan och självförtroendet. Efter det så lägrades lugnet, 30 års kalaset avlöpte dock kanon, vicken fest. Det var en fest som ännu inte glömts bort – dels för att vänner och arbetskamrater ställde. Ett gäng tjejer samlades på fritidshemmet Hemligheten som jag var med och starta upp, där drack vi vin kan nu idag avslöjas och baka patéer och piroger hela dagen. På själva festen så lirade Blå Häst och vänner och familj dansa och åt till sena natten. Oh what a night!

http://www.youtube.com/watch?v=lUsK-JDZdxw

 http://www.youtube.com/watch?v=1psuJyRiQhc

 

 

Efter det la sig alltså allt- och jag började staka ut mitt liv.

Jag valde att fylla mitt liv med resor och upplevanden. Låter lite kliché aktigt kanske men jag var, är nöjd med mitt val. En månad eller kanske tre veckor hit och dit – möten med människor från olika kulturer påverkade mej mycket. Har alltid gillat att resa och visst det var ju ett substitut för att jag inte bildade familj som alla andra. Men i vilket fall som helst så gick jag inte bara hemma och ”drog” liksom, lät åren gå utan såg till att utveckla min känsla och sinne för att vilja lära mig nya saker, upptäcka nya saker och på så sätt tror jag att jag behållit min vetgirighet.

 

 

 

När jag var yngre så sa jag till min älskade syskonbarn Josefine och Emma att ni är min livrem – det är ni som får ta hand om mig när jag blir gammal. Visst sa tjejerna – jag lovade att bli en hipp moster med leopardjacka och lila tights. Minns att speciellt Emma skrattade mycket åt det, Josefin var nog mer i tänkaråldern så hon försökte nog mer föreställa sej mej i den klädseln. Stackars barn fick väl tidiga men av den bilden.

 

Någon leopardjacka, inte heller lila tights har jag ännu inhandlat. Om jag är så värst hipp heller vet jag inte. Jag är väl som vilken moster som helst – tror jag, lite smått galen emellanåt. Det är klart jag var nog tidig med att tatuera mej och det var många ögonbryn som höjdes.

Min vän Marie och jag tatuerade oss tidigt och jag minns hennes mellanunge Christoffer hur han garva åt oss men samtidigt sa med en 9-åring myndig röst att jag lovar att ta hand om er. Han tillade även att när jag kommer till ålderdomshemmet där ni kommer bo så får väl fråga efter de tatuerade änkorna – då kommer Katta att komma körande mamma i rullstol på två hjul . Jag påminde Christoffer när han tog studenten att jag fortfarande såg detta som ett löfte J. Han log blygt som en 18 åring kan göra men nickade…

 

 

Så nu går vi framåt mot nästa år och detta år ska verkligen bli mitt. Jag ska fortsätta må så här gott. Unna mej allt det jag vill och kan. Ser fram emot det här året, har min käresta bredvid mej och en ljus framtid tillmötes.

 Skål på er!

 

 

 

 

Det kliar i fingrarna…

 

Jo precis det kliar i fingrarna – jag känner ju att våren lurpassar. Jo även jag har tittat på väderleksrapporten om att ett kallare väderomslag är på gång men ändå. Hoppet är väl det sista som ska lämna oss eller …

 

Jag vill börja förodla hemma, dra upp plantor till balkong och koloniträdgård – jag bara längtar så förbaskat mycket. Sitter och tittar på olika sidor och suger in tips och idéer. Tänk bara på alla sorters tomater som finns – vill ha flera sorter – funderar en smula kan jag bygga ut balkongen måntro …

 

Zucchini, tomater, paprika, blommor, kryddor och annat ögongodis – jag drömmer och ler och fantiserar om hur det ska bli. Vet att  det brukar sluta med att jag har allt för många krukor på balkongen så att man liksom får hoppa över dom för att komma fram till soffan och lägga sig. Men vad gör det när lavendeln blommor och humlorna surrar.

Gammelfarmors ros kommer som alla år tidigare att få hedersplatsen som vanligt, den är en ros som följt familjen så länge jag kan minnas. Min mor försökte att med Himmelstalundsskolans hjälp ta reda lite mer om den. De kom fram till att det var en Rosa Cosiflora som kom till Sverige på 1650 talet.

Vår ros kommer troligen från Claestorps herrgård utanför Östra Vingåker. Där arbetade både gammelfarmor och gammel farfar och troligen har väl ett och annat skott följt med hem. Just att jag kan säga det är att man kunde se i gamla skrifter att just Claestorp hade denna ros vid den tiden.

 

 

I år ska även mina sockerlådor användas flitigt på balkongen, tycker att det är snyggt att låta de stora plantorna stå i dem. Krasse, paprika och kanske en chili skulle kunna vara snyggt i en sån. Jag vill även ha ett högt gräs att pryda ett hörn med och kaprifol eller klematis som ska slingra sej upp på väggen i armeringsjärn..

 

 

 

Har i min ägo finns en hög av dessa….

 

Det är mina dahliaknölar – jag har nu haft dem liggandes i källaren i  två år men jag har förstått att det kan gå att få liv i dom igen så det ska jag försöka – sen är tanken att om de tar sig sätta ut dem i Peters trädgård över sommaren. De trivs inte på i krukor på balkongen – min balkong blir så himla varm så det krävs andra växter där en törstiga ömtåliga dahlior.

 

 

 

 

En trädgård ska blomma – jag vill ha möjlighet att både kunna njuta av dem där de står men även ha möjligheten att kunna plocka in och sätta i en vas och njuta. Allium är en favorit – alla sorter av dem. Ett blomhav vill jag vart jag mig än i världen vänder…

 

 

Jaja tänker ni så säger en florist

På min balkong och i mina fönster så var sommar samsas en hel hög pelargoner. Älskar dom helst Mårbackan som är den ljust rosa lite höga sorten. Jag brukar försöka få tag i några rediga exemplar som sen pryder hemmet. Det är dessa eller vita som jag föredrar att ha.

 

Fortsätter att drömma och till helgen ska jag ut och leta lite vårtecken..jaja om inte vädret sätter pinnar i mina drömhjul…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att leva med gastric bypass

 

 

Jag har alltid haft lätt för att gå upp i vikt – nemas probelmas. Jag hade tom ett mantra som löd ”syrran kan äta 200 gr mjölkchoklad och gå ner 200 gram – jag behöver bara tänka ordet Marabou så går jag upp 2 kilo”

 



Gastrisk bypass, GBP, är ett operativt ingrepp där magsäcken förminskas för att patienten ska gå ner i vikt. Vid gastrisk bypass kopplas magsäcken bort, så maten inte passerar den. Istället kopplas tunntarmen direkt till en liten ficka strax efter matstrupen och tolvfingertarmen kopplas in längre ned på tunntarmen. Som GBP opererad som vi säger eller opad på vårt eget språk får man ibland höra att man valt en lätt genväg till ett lättare liv.

 

 

 

Många vet dock inte hur denna operation fungerar eller rent ut sagt ser ut så jag har bestämt mej att liksom en gay komma ut ur garderoben en gång för alla och berätta – nej jag kommer inte att lägga upp bilder på mej själv från förr detta eftersom jag anser att den tjejen/kvinnan var är inte till 100% jag själv utan jag vill att du som läsare av detta ser mej som den jag är idag. Däremot så kommer jag att berätta för dej hur det är att leva som sådan….

 

 

2008 i februari/mars så bestämde jag mej för att ta steget till att begära en operation. Jag stegade iväg till vårdcentralen för ett samtal med läkaren. Han var mycket tillmötesgående men berättade också att det var svårt att få till en operation – dock villig att försöka hjälpa mej. Vad vägde jag då tja cirka – nej förresten det behövs inte mer än att jag säger att det var ett högt tre siffrigt tal.

 

 

 

 

Sommaren gick och hösten kom, så ringde de den 5 september en fredag och frågade om jag kunde åka till Göteborg på måndag den 8 september – självklart svara jag och åkte. Redan en månad senare var jag opererad. Det blev en massiv inlärningsprocess om hur skulle jag funka efter detta, vad var viktigt att tänka på osv. Själva operationen gick bra och de tär enklast att förklara den genom bilder..

 

 

 

Konceptet är lätt att förstå egentligen. En liten påse skapas av magmunnen som sitter i början av magsäcken, den ansluts direkt till tunntarmen. Detta minskar möjligheten till att kunna stoppa i sig den mängd mat man är van i – detta resulterar i en dramatisk viktnedgång. Själva magsäcken och ca 1-1½ meter av tunntarmen kringgås och minskar också omfattningen av näringsupptag och fettupptag – detta kan också leda till vitamin och mineralbrist vilket gör att jag måste medicinera livet ut av vissa preparat.  Magsäcken sys igen upptill och själva tolvfingertarmen/ duodendum alltså den där 1-1½ meters tarmbiten sys fast längre ner på tarmen nästan där i början av tjocktarmen. Varför då kanske någon undrar – jo fortfarande behöver de ämnen som exv. levern, gallan och bukspottkörteln produceras men de släpps inte på förrän då.

 

 

Detta kan ibland då leda till att jag får något som kallas för dumping. Dumping skapas av att jag äter för fort, för mycket, mat eller annat med kombinationen fet/socker, för mycket fett, för mycket socker – den kan också komma till om jag efter en måltid reser mej upp för snabbt eller dricker till mat.

 

En dumping innefattar, en ordentligt sådan alltså trötthet, kallsvettning, illamående, hjärtklappning m.m. Illamåendet har jag alltid det andra finns med i olika kraft. Man måste planer sitt liv som opererad – tänka på att äta lite och ofta. 6-7 ja kanske tom 8 måltider per dag är det bäste, inte alltid jag fixar det men 4-5 klarar jag nästan alltid.

 

Nu är det fyra år sedan jag gjorde min operation - jag "tappade" cirka 75 kilo på lite mer än ett år. Då när allt det var borta var jag för mager men de ordnade sig senare, jag gick upp 3-4 kilon och har sedan dess stått stilla på vågen. Jag anser att detta är en gåva jag har fått, en gåva att vårda och det gör jag bäst genom att äta ordentligt lagad mat, se till att den är varierad och näringsrik. Första året fick jag proteinbrist så då fick jag regler att följa.

 

Ni vet gammalt tänk om att grönsaker är nyttigt fick jag förkasta - jag ska äta proteiner först och främst, sedan kolhydrater och sen till sist om jag orkar, i annat fall ta grönsakerna som mellanmål. Efter att jag gjort denna omläggning har jag haft toppenvärden i alltså snart tre år. Jag äter visserligen mina tabletter men min läkare tror på att eftersomjag alltid varit sådan matmorsa som älskar att baka och laga mat så har jag naturligt fått i mej bra råvaror - det är sällan jag äter halvfabrikat och det gör jag på grund av detta.

 

 

 

 

Ok många säger att de kommer så många biverkningar och att man kan dö av den här operationen - men fråga mej jag skulle inte vilja ha den ogjord för man kan dö av fetma också. Och fråga mej igen om jag ångrar mej så får du ett rungande Nej. En sak som jag kanske tycker är jobbigt ibland är väl att överskott av hud som jag har fått - men mycket av det går att åtgärda - visst ärr kanske int eär snyggt alltid men de är riktigt duktiga pastikkirurgerna som jag träffat och jag har hellre ärren än en massa hud hängande och slängande här och där.

 

 

Så jag är nöjd med mitt nya liv och vill bli sedd för den jag är idag men även förstådd för att jag ibland kan må lite dåligt av maten. Förstådd över varför jag inte äter upp allt på krogen, dricker till maten och ibland behöver lägga mej ner efter den. Så nu hoppas jag att Du har fått lite insikt i hur det är att vara gbp opererad. Livet är inte alltid en dans på rosor men mycket lättare numera.

 

 

Det där med gamla saker..

Det finns sådana som får en kick av att gå i designersbutiker och fingra på dyra möbler eller att vandra runt på IKEA och köpa nya möbler titt som tätt. Så finns det sådana som jag, som får högre puls av en gammal sliten byrå på en auktion eller gör kuttrande läte över en soppskål på en loppis.

Jag är lite av en loppisnörd. Eller kanske en rätt så stor loppisnörd när jag tänker efter. Gamla saker som skvallrar om en tid för länge sedan är något som kan få mitt hjärta att slå extra slag. Det är en speciell känsla med sånt som har en historia bakom sig. Jag brukar sväva iväg i tankarna när jag tittar på ett sånt föremål och måla upp en hel atmosfär och miljö som burken eller vad det nu är har varit i förut.

Vad är det då som gör de här gamla lite nötta sakerna så speciella? Varför går jag igång så på ett gammalt brunt matsalsbord? Varför får jag inte samma glädjerus av bokhyllan BILLY? Jo kanske för att inte alla har mitt bruna slitna matsalsbord eller mitt vitmålade Krogenässkåp och att alla faktiskt inte har ätit mat som lagts upp vacker på mina gamla Stig Lindbergs stekfat. Att mina stekfat är lite gamla och kanske lite krackelerade eller att min servis Adam har en och annan skavank är alltså precis det jag gillar.

De är unika ser ni, dessa möbler och prylar som jag så förtjust fyndar och hittar. Det är ju det där med karaktär och jag tycker att ett rum med lite slitna och gamla grejer skapar en atmosfär som man inte kan skapa med bara nya möbler. Jag blandar och mixar för det känns nästan som att möblerna lever och berättar minnen där de står. Och tillsammans bildar de mitt eget äventyr, mitt egna kanske lite speciella, brokiga hem.

Är också väldigt glad i kökssoffor. Håll med om att de ger köket en riktigt hemtrevlig känsla. Är man kuddtokig och fårskinnstokig som jag så är de ju suveräna plus att det är riktigt bra förvaringsutrymme i dem. Har nu två stycken, en den gamla släktklenoden från gammelfarfars Kalles hem som står placerad med tillhörande bord i köket och sen den senare från min gamla koloni som jag har på balkongen. Så skön att kunna halvligga i en solig dag. Sedan tycker jag också att det är fantastiskt att duken som min mormor hade i sitt kök för massor av år sedan numera pryder mitt matbord och att jag faktiskt tycker att den är helt rätt där den ligger.. Lite fulsnygg så där.

 

Det är inte alltid så lätt att vara en kreativ människa som vill så mycket och har så många olika idéer. Att se ett objekt och börja tankebanorna om hur jag ska gå till väga och vad behöver jag för att fixa till detta att liksom kunna se hur det faktiskt kan komma se ut efter en renovering.

Det kan bli så att man dyker i projekt efter projekt bara för att man tänker, "den där kan ju jag fixa till eller det där kan ju jag göra själv."

Jag är född och uppväxt med ett sådant tänk omkring oss från dag ett. Min mamma har aldrig väntat på att en karl ska göra saker åt henne utan hon har helt sonika tagit saken i egna händer och fixat det hon vill ha själv. Och så har hela raden av starka kvinnor i vårt släkte gjort.

Så inte är det då konstigt att jag har en hel drös med projekt som väntar på mej som kanske inte ser mycket ut för världen men som jag minsann vet kommer bli fantastiska en vacker . Det kan vara en aning stressande och en aning trångt... att ha så många projekt på gång men samtidigt är det något som jag inte skulle vilja ändra på heller.

 

 

 

Så tack snälla mor och far för all inspiration ni gett och ger fortfarande idag – ert tänk har jag med mej till livets ände. Den självständighet ni lärt oss ungar och alla nya idéer ni kom med eller pusha oss till att våga utföra !

 

Söndag i Sängen

 

Idag meddelade en vän via sin Facebook sida att han skådat både vintergäck och snödroppar vid St Olovs sjö i Landskrona. Oh man får ju förhoppningar om att det snart är vår.

Vakna imorse bredvid älsklingen, vi var ute igår på lite som säger rajtan-tajtan – kvällen avslutades med en hamburgare på Olivers ett litet gatukök som säkert går jättebra för kvällshungriga festmänniskor. I vilken fall vi vaknade såg på varann och gäspa. Kunde snabbt konstatera att vi nog blivit lite äldre och orkade inte sånt här lika mycket längre.

 

Eftersom jag under julen mest bott hemma hos honom och vi har lagat all mat osv där så fanns inte mycket hemma hos mej. Jag gjorde en raid ner till bageriet och inte på Ica Krysset – jos, mjölk, skinka och så apoliva jordgubb. Bageriet fick också påhälsning av deras goda frallor som vi brukar unna oss när vi sover hos mej.

 

Det är rätt bra att vi har två hem, ett där vi oftast är och slappar och bara finns, ett alltså med egen trädgård där vi nu fram emot våren kommer att kunna påta i trädgården och fixa och dona lite. Men sen är det bra med min lägenhet också, den ligger ganska centralt i Landskrona och passar oss utmärkt när vi som igår varit ute och festat med kompisar – bara så lätt att då slinka hem till mej och krypa ner i den dubbelsängen.

 

Sagt och gjort jag kom upp till lägenheten – han hade somnat om medan jag var ute – så jag satte på kaffe, tog en dusch och dukade fram frukosten på matsalsbordet. Då vakna han och tog en dusch och sen åt vi frukost. När vi suttit en stund så ser jag hur han tittar in mot sovrummet igen. Vad är det säger jag? Hm sa älsklingen jag fundera på att sängen igen. Jag log åt honom sa att det var en bra ide. Vi plockade bort frukosten och gick och la oss igen – somna som två stockar och sov i två timmar till. Vakna igen 12.30!

 

Vi gick upp och han plocka ihop sitt och åkte hem till Ossi, katten med det nya och dyra klösträdet. Jag började så småningom plocka lite och dona, målade klart skåpet, fikade och fikade igen.

När jag sen såg den uppdateringen om vårtecken så blev jag så glad, fick lust att hålla på än mer men tiden finns ju - bara och ta tag i saker och ting.