Styrka

 

Vem säger åt oss att vi måste vara starka och klara av det mesta. Är det inte så att vi tror att omgivningen tycker vi ska göra det, klara det. Vad är styrka? Jag anser mej själv vara en väldigt stark person som har klarat många svåra, tuffa saker i livet. Jag var bara 23 år när jag bodde i Italien och min syster ringer ner dagarna innan jul och berättar att vår bror gått bort i en hjärtinfarkt blott 34 år gammal. Just det ögonblicket är bara i fraseringar idag, blev nog så chokad men jag fann styrkan att dagen efter flyga hem till Sverige och hjälpa mor och far att ordna begravning. Duktig flicka var jag hela tiden och sen var det dags att åka hem till bella Italia igen – men jag glömde en sak, jag glömde sörja själv. Den sorgen fick jag ta hand om 14 år senare och den var smärtsam.

 

 Att inte tillåta sej själv att exv. sörja är helt uppåt väggarna fel och sörja det gör man ju inte bara efter att någon gått bort. Just nu har jag en enorm sorg i mej som jag tryck undan ett bra tag. Det gäller Peters sjukdom. Till en början var jag stark och ordnade med allt, klara av jobb, hemmen, ja vi har två dels lägenheten och dels kolonistugan. Jag skötte om allt plus att jag tog hand om gubben också. Det gick jättebra men jag märker nu sedan han kom hem att jag har blivit känslig och en dag var jag tvungen att ta en egen promenad ner till havet, jag satt i den fjolårstorkade tången och grät. 

 

Först fattade jag inte, jag var arg hemma när han var i garaget en dag, så jag bestämde mej för att ta en promenad – det var när jag kom ner till havet som jag förstod att jag var inte arg, jag var genomledsen och otröstlig just då. Vi hade kontakt via sms – han sa ”ta den tid du behöver gumman, du behöver detta”.

Så att tillåta sej att vara svag – det är ju en styrka det med. Att våga visa att man är ledsen och även arg ibland är något man måste göra. Det är tufft och man känner sig rätt naken och avslöjad. Att man var bara en vanlig person – men en vanlig duger väl?

 Nu när Peter återigen är inlagd på sjukhuset så känner jag mej otroligt svag och har lätt till tårar. Jag vill inte gråta, och absolut inte inför honom. Visst är man jag löjlig. Han frågade häromkvällen om hur jag mådde när jag kom hem från sjukhuset efter att han blivit inlagd igen, och då så kom tårarna ” gråt inte älskling sa han” – ja men då får du inte fråga svarade jag. Och jag tror att anledning till mina lättillgängliga tårar just nu är att jag inte hade hunnit läka förra omgången än och nu stod jag här igen med min oro, min ilska ja för det sa jag till honom igår – att jag är inte bara ledsen och orolig utan helt jävla förbannad på att du inte får vara frisk.

 

 

Så stark är jag ännu - bara det att det sipprar lite i kanten på mej liksom, lite ilska och oro. De säger att Peter är ett unikum, att han är otroligt stark som klarat detta så pass långt, att få så många nedslag i leder som han fick är ytterst ovanligt, att sen bakterien inte vill försvinna är mycket både allvarligt och otroligt efter all antibiotika han ätit. 

 

 

Så om min oro, min ilska, min rädsla nu visar sej i form av tårar– håll en hand på min axel och krama om mej och säg till mej att du får var liten Katarina, du behöver inte vara starkt hela tiden och det blir bra – det kommer bara att ta tid detta – men ni har hela livet framför er.

Första dagen

 Det här är första dagen av ditt liv är en gammal sliten fras - men tänk på orden när du läser dem och tänk sen lite till. Det är sant som frasen säger, det här är första dagen av ditt liv och det som hände igår har hänt och spelar förmodligen inte en så stort roll den kommande dagen. Låt även morgondagen ta hand om sej själv en stund...

 

 

För varje dag som kommer är ett oskrivet blad, ett okolorerat ark med inga fläckar på. Solen går upp och jag sitter på altantrappan som vanligt och njuter av min kopp te och just den där känslan av att en helt ny dag fylld av skratt och lite bus ligger framför mej. Varje dag vaknar jag upp med Peter bredvid mej och varje dag får jag ett leende av honom, en kram, en kyss och värme framförallt. Hela livet ligger framför oss och jag är så tacksam för mycket. Så var dag är den första dagen i resten av mitt liv.

 Så då var hon igång igen, och nu snart säger jag är förstadagen på semestern -helt underbart, fyra veckor ligger framför mej totalt oskrivna och det är en underbar känsla. Så nu ligger veckor framför mej där jag kommer att blogga, vandra utmed stranden och plocka material, fotografera och må gott ihop med de jag älskar.

 

Jag lovade tidigt i våras att skriva lite om trädgården och vad som skulle till att komma här, har ju tyvärr fått utebliva då jag knappt haft tid att blogga emellanåt samt när jag är för stressad, inte mår så bra klarar jag inte av att blogga. Men det kan jag säga här växer det så att det knakar. här finns nu prunkande rabatter, och grönsaker och inte att förglömma de ståndaktiga solrossoldaterna. Haha ja man kan kalla dom för det, de planterades på skoj emot grannen Pelles tomt men har tagit sig rekordartat allihop. De är 27 styckna som när de senare går i blom kommer att bilda som en häck emot grannen. Lyckas vi helt blir det magnifikt kan jag lova!

 

Grönsakslandet är så fullt numera så idag måste en del av romansalladen gå hädan för att släppa fram dillen -har aldrig lyckats så bra med sallad som detta år, vi hinner verkligen inte att äta upp den. Morötterna växer även de så att det knakar och så smakar de ljuvligt. Vidare har vi zucchini, ruccola jordgubbar och massor av smultron. Och givetvis blommor och två enormt kraftiga tomatplantor.

Det som ändå snart sjunger på sista versen men som varit så tacksamma är penseerna -de har varit så gudomligt söta men nu är det stop och jag vet vad jag nu är på jakt efter. Såg dem på torget för inte så längesen och ska dit på onsdag och hoppas då på tur.

Vad sommaren förövrigt kommer erbjuda vet jag inte riktigt, jag hoppas på att få många fina minnen med mej och att Peter får fortsätta framåt med inga fler större bakslag. Våren har varit fruktansvärd tuff för oss båda och nu vill jag verkligen bara vara, få skratta, busa, ha kul och mysa ihop. Vi har lång väg kvar men som sagt jag hoppas på inte alltför stora bakslag framöver - trots att det just nu är tungt.

 

 Så det gäller det här med att ta vara på dagarna och se till att ha det bra och se till att fånga de bra ögonblicken och stunderna. Visst ser jag att vänner har svårt ibland att förstå att vi inte kan hänga med på allt och att han inte orkar hela kvällar, de förstår kanske inte riktigt hur illa det är och har varit -glömmer nog själv också - behöver nog läsa den där privata bloggen som jag skrev till oss båda som en dagbok för att påminna mej lite ibland.

 

Så nu ska jag leva som jag lärt av mormor, mamma, pappa bl.a. Fånga dagen gör något bra av den, se till att må bra - inte bara carpe diem, carpe vita utan väldigt mycket CarpeMomentum....

Kram<3

Morgonfunderingar

Tänk vad tanken kan göra med en, just nu sitter jag här på tåget med fötterna på motsatta sidan och skriver detta. Tåget är halvtomt det märks att folk har börjat sina semestrar och snart får jag också börja min.

Vaknade 05.30 imorse och gav Ossi mat och fixa frukost till mej själv, gick en liten runda i trädgården och nöp mej lite i skinnet för jag kom på mej själv med att må så bra. Gick in igen för att äta min frukost, då hör jag  de där illmariga skratten, kraxen. Jag tittar ut igenom köksfönstret och ser Ossi titta på ömsom dem och på mej, han vill in. Jag släpper in honom och i samma stund som jag öppnar dörren sticker dom.

Tillbaka till frukosten och mina stillsamma funderingar över livet, hör Peter sova gott därinne, det är lugnt och stilla, zippar på mitt te och äter en smörgås, ställer mej i köksfönstret och tittar ut, det ser ut att bli en underbart härlig dag. Solen värmer redan. Klockan tickar och går och det är snart dags att traska iväg.

Ute i gången på väg mot bussen går jag igenom ett hav av blommor, trädgårdarna är fyllda till bredden av alla de slag, en av mina favoriter är pioner och de syns lite här och var. Vårt eget prunkande trädgårdsland går inte heller av för hackor, romansalladen väller och sväller över alla kanter och morötter blir det gott om liksom jordgubbar och smultron.

Nu stundar min semester och för en gångs skull har jag inga direkta planer mer än att vi ska ta hand om varann och se till att bara må bra. Insåg det igår att så bräcklig jag är nu, Peter fick en allergisk reaktion och i sin ensamhet fick han ringa ambulansen för att någon skulle titta på honom, de bestämde att ta med honom. Och under dessa minuter när jag är på väg hem då håller hela världen på att slå bakut igen, faan vrålar mitt inre vi vill inte mer, vi vill slippa allt vad sjukhus heter. När jag sen steg av tåget i Landskrona hade de släppt observationen på honom och han var på väg ner och hämta vår bil. Jag å min sida behövde nu tid att samla mej, behövde egentid att landa. Hade ont i magen och fatta inte varför.

 När jag kom ner till havet och satt mej i sanden så kom tårarna och ett vrål ville stiga upp i strupen. Jag satt där och grät, vet inte hur länge. Hade sms kontakt med Peter som sa "ta den tid du behöver" . När jag kom hem så grät jag i hans famn, så otroligt mycket.

Men nu är jag på väg till sista arbetsdagen och snart är det semester - känner att allt jag vill denna sommar är att bara få vara tillsammans med Peter, göra små utflykter, grilla, snacka tilllångt in på nätterna, krypa upp i soffan och se på filmer och bara få må gott...

Och du Peter - denna bild försökte jag smsa till dej igår men det gick inte så du får den nu <3

 

 Nedräkningen har börjat...

Visst är de allra sista dagarna innan semester som godast att smaka på, ni vet man börjar vid tre dagar att räkna ner, och snart är man nere på två och till slut på bara några få timmar. Jag går på semester om precis tre dagar, ska bli så underbart skönt efter denna rent ut sagt jävla vår. Det har varit ett evinnerligt farande fram och tillbaka mellan hem, jobb och sjukhusen. Just då mitt uppe i allt  så gick det bra, vi behövde det, vi kom varann oändligt nära, pratade om allt möjligt och rörde vid varann på olika sätt. Det var kvalitetstid för oss.

Och visst betalade det sig, idag är vi starkt sammanbundna vid varann, vi har en erfarenhet ingen kan ta ifrån oss och ingen nog inte riktigt kan förstå om man inte själv varit i vår situation. Jag har skrivit om det, för att vi ska ha det kvar och kunna titta tillbaka på och senare förstå mer själva. Det har fört oss närmare, ja närmare än vad jag har varit någon annan man tidigare, känner min Peter och ser hur detta tagit på honom.

Men nu stundar sommarsemester och vi gör väl upp små planer, dagarna kommer att bli lättare nu när jag blir helt ledig, först ut är midsommar som ska firas ihop med goda vänner, dock så länge som gubben orkar sen har vi sagt det att vi åker hem till vår egen lilla oas. Men vidare så pratar vi mest om småutflykter, till små smultronställen, vi ska även träna genom våra promenader och umgås med vänner, både tillsammans men även var och en på sitt håll så att säga. För båda har under den här tiden fått ställa sitt vanliga liv åt sidan, och det har gjort att vi levt i vår bubbla och att ge sig ut bland folk igen är urjobbigt. Varför kanske man undrar, mestadels tror jag för att man får en känsla av att behöva förklara, och det behöver man väl inte men förklara ligger inte bara i betraktarens ögon och öron utan man vill få folk och förstå lite hur överjävligt det har varit.

Det är ändå skönt att jag lyckats behålla mitt humör under den här tiden, jag har verkligen försökt vara samma gamla glada goa positiva Katta hela vägen. Jag har ju den tron på att det hjälper inte att grubbla och gräva ner sig för mycket och vila kan jag göra sen. Jag har tillåtit mej små mikropauser fast folk kanske inte trott det, när han låg i Lund gick ibland på stan där, fikade, tog en glass, gick in i Domkyrkan och tände ljus bland annat. Sådana saker måste man göra, skapa små rum för sej själv där ens egna tankar får vara.



Även nu här hemma skapar jag dom, alla människor har behov av sk egentid, tid där vi kan sitta och filosofera och fundera, kanske läsa en bok eller bara läsa senaste nytt på fejjan ;) . All sådan tid är jätteviktig och jag har moments för detta. Peter gillar att sova längre än mej, så jag smyger upp och sätter mej i den värmande morgonsolen iförd endast jeansskjorta och trosor, ett glas Proviva, några Mariekex, en bok och så Ipaden - och där kommer sommarens bloggar att skapas...

För sommaren är min tid, jag slappnar av när allt är grönt och blommar. Älskar promenader utmed stranden, plocka snäckor och stenar som sen kanske kan förvandlas till något konstverk, har små idéer som redan nu dykt upp. Trädgården och allt småplock där är också ren kontemplation, jag förbyts in i någon annan sorts tankevärld och mår så bra av det.

Jag skrev tidigt i vår att nu skulle jag satsa på mej - det har jag gjort, jag har investerat i framtiden, har världens finaste man och ett underbart liv med fina vänner. Och nu börjar min sommar som jag ska ta till vara på :)

.... nu är det snart bara två dagar kvar....



Att njuta av livet

Är så tacksam över att få vara där jag är - här någonstans mitt i livet, tillsammans med någon jag tycker så oerhört mycket om. Att få vara här någonstans mitt i livet och bara må så bra, vara så glad och tillfreds med allt. Att trots allt skit vi nu fått vara med om inse livets värde och hur smått underbart livet är. Varför måste man gå igenom en massa jobb och tråkigheter för att inse va gött livet är.

Sitter på kökspallen och ser ut över trädgården, njuter, katten ilar lite runt benen spinner och pockar på uppmärksamhet, fåglarna kvittrar utanför när jag går ut på altanen. Lite kyla som nyper i min nakna arm, solen som stretar sig upp på himlen - drar in lite morgonluft i lungorna ...underbart ännu en ny underbar dag att möta. Framför mej ligger inte bara vår underbara lilla trädgård som jag älskar att pyssla i utan en helt ny dag, en värld att möta - vi har gått igenom en massa redan på vår korta resa tillsammans, insett att vi kommer att fixa även denna del av resan och att denna bit kommer att stärka oss än mer och göra oss än mer förenade.

Att kunna njuta av livet sägs vara en konst och det är det nog, många stressar förbi i en ofantlig takt utan att tänka efter, utan att se det vackra, det lilla, det unika och allt som redan finns runtomkring dem -de ser inte vad de redan har och vad som redan finns där. Jag tror inte många vågar stanna upp och se sig om. Minns en diskussion med mormor Irma, de hade satt upp en ny staty i min gamla hemstad Norrköping den heter "Vår enighets fana" och föreställer en rad med kvinnor som stretar och sträcker sig mot en guldkant/tjur som står på toppen.

Hon såg den inte som en politisk symbol mer att den signifiera det gamla, de gamla tiderna när man försökte att få det bättre och bättre där på 40 talet i fattigdom om många levde i. Inte föga anande mormor så fortsätter detta, även nu i den inte så hårda fattigdom som u prata om, mormor tyckte inte om den här statyn för den påminde henne om den ständiga kampen för att kunna klara livet för henne och morfar. Men mormor nu fortsätter det fast mer liksom att mycket vill ha mer. Så fort vi nått ett mål, lyckats skaffa oss något nytt så kan vi inte stanna upp och känna oss lyckliga, lyckade, nöja utan vi fortsätter att sträva oss vidare, mycket vill ha mer...

 

 

Men stopp ett tag....efter att ha gått igenom allt skit denna vår så har jag än mer än förr, har gått igenom mycket skit förr också men nu när jag insett hur snabbt ett liv kunnat släckas om inte kämpaglöden funnits där, om vi inte orkat hur snabbt allt kunnat tagit slut, jag som både skrikit och gråtit över allt skit kvällarna igenom ser nu - ja precis nu när jag tittar in i sovalkoven, ser jag en vacker man som sover sött och gott, men jag ser också livet, jag ser möjligheter och jag ser någon jag tycker om så där mycket så att det gör ont...

Livet är här och nu tänker jag, varför jaga runt efter sånt som jag egentligen inte behöver utan bara jagar för att alla andra gör det. Stannar upp i tanken lite, varför jagar vi tror vi att bara vi får den där saken också blir vi lyckliga - är inte lyckan här, inom oss, är det inte bara så att vi är blinda för allt det vackra redan runt oss...jag tror det för genom den här sista resan så har vi insett vad bräckligt livet är, hur snabbt det kan ta slut.

Jag har suttit vid hans sängkant bett honom om att inte ge upp, jag har legat bredvid honom med hans arm runt mej och med huvudet i hans halsgrop tårar har runnit på min kind i evig tacksamhet för att bara få vara där, nära. Livet är här och nu - ta och stanna upp precis där du är, just nu och ta ett djupt andetag ...se dej omkring, visst är det vackert.

Jag tror att vi måste bli mer uppmärksamma och tacksamma för vad vi har rakt framför oss och inte förblinda oss på nästa objekt, process, byte utan vara mer här och nu.

Så lev idag och låt morgondagen ta hand om sig själv tills det blir din tur.

Bloggar igen

Vet inte varför det avtog – för jag mår så bra av att blogga. Får liksom ur mej mycket i tankar och funderingar. Förmodligen så avtog det för att jag har fullt upp. Kom på mej själv igår kväll när jag kom hem, gick av bussen och gick över vägen – vingla till, var jag så trött så jag höll på och ramla ihop eller vad hände. Kände mej olustig och ledsen hela kvällen – kändes som om ingenting fungerade och att allt var nattsvart.

Efter ett tag tog jag mej samman och gick hem – Ossi mötte mej som vanligt i grindhålet, lika glad över att se mej som alltid. Vi gick hem sa hej till granne på vägen och slank in i huset. Där tog jag en efterlängtad dusch och bryggde lite te och ordnade en smörgås till kvällen. Känslan av otillräcklighet ville ändock inte avta – räcker jag till för allt? Jag vet att det varit tungt de här veckorna som vi nu gått igenom men jag vet också att efter regn kommer solsken.

Det kommer en dag framöver och den är nog inte så långt bort, när han är hemma och vi slipper lägga så mycket tid på sjukvården utan att vi kan skönja framtiden ihop. Men just nu känns axlarna tunga och det kändes som om jag gick omkring med ett grått moln hängande över huvudet. Pratade en sista gång med gubben men kände att gråten satt i halsen, gråten som mest var en trötthet, och en kroppslig och mental trötthet. Förmodligen börjar saker och ting komma i fatt mej nu och jag är nog inte redo för det ännu. Men när är man redo??

Bara för att kroppen säger nej nu måste du ta det lugnt – så kanske inte tiden finns för det. Det är jobbigt att inte kunna tillåta sej själv att känna, vet att det är så här jag funkar. Trycker, trycker ner och blinkar bort tårar och låter inte känslorna komma fram. Så många gånger som jag redan nu tittat upp i taket när jag suttit på tåget och liksom intalat mej att om jag sitter så rinner tårarna tillbaka – dit de ska vara så länge tills jag kan tillåta mej att känna. Vet att detta resonemang är idiotiskt men jag har inte tid just nu – måste vara starkt.

Stark så att jag kan stötta gubben på hans väg.

 

 Jag vet – du vise läsare av denna blogg du tänker redan – men du då? När ska du tänka på dej? Ja det gör jag när jag får tid att gå runt i trädgården och plocka, när jag nu ska börja skapa lite vartefter. Och framförallt när jag nu skriver detta - så bearbetar jag lite grann om vad som hänt och hur jag mår.

Att skriva har alltid hjälpt mej att få lite distans till tillvaron i livet och jag hoppas kunna skriva av mej allt en dag – skriva av mej allt som hänt under denna resa. Den här resan har varit överjävlig för oss båda – mestadels för gubben såklart men även för mej som bara ångat på och stått vid sidan av och försökt stötta så gott jag kan. Det är faktiskt mycket tufft att vara den som står vid sidan om och stöttar, det är ju inte mycket man kan göra mer än att liksom finnas till för den som är sjuk. Det kan räcka kan tyckas men man mår så dåligt av att inte kunna göra mer – ibland har jag sagt om jag så bara kunde ta hälften av den smärtan som du bär så skulle jag göra det.

Men det går inte- så man står där, kramar om, torkar av den febertäta pannan, pussar, säger jag älskar dej och att jag kommer att finnas här hela tiden – för det menar jag också, jag ger inte upp om detta. Har bara sån längtan till att det ska ta slut så att vi kan få börja vårt liv tillsammans. Åtminstone att han ska få komma hem så att vi kan ta sista biten av resan hemma.

Men vet du en sak älskling – jag kommer att finnas där hela resan  - kommer inte att ge upp – och allt beroende å att jag älskar dej.