Nedräkningen har börjat...

Visst är de allra sista dagarna innan semester som godast att smaka på, ni vet man börjar vid tre dagar att räkna ner, och snart är man nere på två och till slut på bara några få timmar. Jag går på semester om precis tre dagar, ska bli så underbart skönt efter denna rent ut sagt jävla vår. Det har varit ett evinnerligt farande fram och tillbaka mellan hem, jobb och sjukhusen. Just då mitt uppe i allt  så gick det bra, vi behövde det, vi kom varann oändligt nära, pratade om allt möjligt och rörde vid varann på olika sätt. Det var kvalitetstid för oss.

Och visst betalade det sig, idag är vi starkt sammanbundna vid varann, vi har en erfarenhet ingen kan ta ifrån oss och ingen nog inte riktigt kan förstå om man inte själv varit i vår situation. Jag har skrivit om det, för att vi ska ha det kvar och kunna titta tillbaka på och senare förstå mer själva. Det har fört oss närmare, ja närmare än vad jag har varit någon annan man tidigare, känner min Peter och ser hur detta tagit på honom.

Men nu stundar sommarsemester och vi gör väl upp små planer, dagarna kommer att bli lättare nu när jag blir helt ledig, först ut är midsommar som ska firas ihop med goda vänner, dock så länge som gubben orkar sen har vi sagt det att vi åker hem till vår egen lilla oas. Men vidare så pratar vi mest om småutflykter, till små smultronställen, vi ska även träna genom våra promenader och umgås med vänner, både tillsammans men även var och en på sitt håll så att säga. För båda har under den här tiden fått ställa sitt vanliga liv åt sidan, och det har gjort att vi levt i vår bubbla och att ge sig ut bland folk igen är urjobbigt. Varför kanske man undrar, mestadels tror jag för att man får en känsla av att behöva förklara, och det behöver man väl inte men förklara ligger inte bara i betraktarens ögon och öron utan man vill få folk och förstå lite hur överjävligt det har varit.

Det är ändå skönt att jag lyckats behålla mitt humör under den här tiden, jag har verkligen försökt vara samma gamla glada goa positiva Katta hela vägen. Jag har ju den tron på att det hjälper inte att grubbla och gräva ner sig för mycket och vila kan jag göra sen. Jag har tillåtit mej små mikropauser fast folk kanske inte trott det, när han låg i Lund gick ibland på stan där, fikade, tog en glass, gick in i Domkyrkan och tände ljus bland annat. Sådana saker måste man göra, skapa små rum för sej själv där ens egna tankar får vara.



Även nu här hemma skapar jag dom, alla människor har behov av sk egentid, tid där vi kan sitta och filosofera och fundera, kanske läsa en bok eller bara läsa senaste nytt på fejjan ;) . All sådan tid är jätteviktig och jag har moments för detta. Peter gillar att sova längre än mej, så jag smyger upp och sätter mej i den värmande morgonsolen iförd endast jeansskjorta och trosor, ett glas Proviva, några Mariekex, en bok och så Ipaden - och där kommer sommarens bloggar att skapas...

För sommaren är min tid, jag slappnar av när allt är grönt och blommar. Älskar promenader utmed stranden, plocka snäckor och stenar som sen kanske kan förvandlas till något konstverk, har små idéer som redan nu dykt upp. Trädgården och allt småplock där är också ren kontemplation, jag förbyts in i någon annan sorts tankevärld och mår så bra av det.

Jag skrev tidigt i vår att nu skulle jag satsa på mej - det har jag gjort, jag har investerat i framtiden, har världens finaste man och ett underbart liv med fina vänner. Och nu börjar min sommar som jag ska ta till vara på :)

.... nu är det snart bara två dagar kvar....



Att njuta av livet

Är så tacksam över att få vara där jag är - här någonstans mitt i livet, tillsammans med någon jag tycker så oerhört mycket om. Att få vara här någonstans mitt i livet och bara må så bra, vara så glad och tillfreds med allt. Att trots allt skit vi nu fått vara med om inse livets värde och hur smått underbart livet är. Varför måste man gå igenom en massa jobb och tråkigheter för att inse va gött livet är.

Sitter på kökspallen och ser ut över trädgården, njuter, katten ilar lite runt benen spinner och pockar på uppmärksamhet, fåglarna kvittrar utanför när jag går ut på altanen. Lite kyla som nyper i min nakna arm, solen som stretar sig upp på himlen - drar in lite morgonluft i lungorna ...underbart ännu en ny underbar dag att möta. Framför mej ligger inte bara vår underbara lilla trädgård som jag älskar att pyssla i utan en helt ny dag, en värld att möta - vi har gått igenom en massa redan på vår korta resa tillsammans, insett att vi kommer att fixa även denna del av resan och att denna bit kommer att stärka oss än mer och göra oss än mer förenade.

Att kunna njuta av livet sägs vara en konst och det är det nog, många stressar förbi i en ofantlig takt utan att tänka efter, utan att se det vackra, det lilla, det unika och allt som redan finns runtomkring dem -de ser inte vad de redan har och vad som redan finns där. Jag tror inte många vågar stanna upp och se sig om. Minns en diskussion med mormor Irma, de hade satt upp en ny staty i min gamla hemstad Norrköping den heter "Vår enighets fana" och föreställer en rad med kvinnor som stretar och sträcker sig mot en guldkant/tjur som står på toppen.

Hon såg den inte som en politisk symbol mer att den signifiera det gamla, de gamla tiderna när man försökte att få det bättre och bättre där på 40 talet i fattigdom om många levde i. Inte föga anande mormor så fortsätter detta, även nu i den inte så hårda fattigdom som u prata om, mormor tyckte inte om den här statyn för den påminde henne om den ständiga kampen för att kunna klara livet för henne och morfar. Men mormor nu fortsätter det fast mer liksom att mycket vill ha mer. Så fort vi nått ett mål, lyckats skaffa oss något nytt så kan vi inte stanna upp och känna oss lyckliga, lyckade, nöja utan vi fortsätter att sträva oss vidare, mycket vill ha mer...

 

 

Men stopp ett tag....efter att ha gått igenom allt skit denna vår så har jag än mer än förr, har gått igenom mycket skit förr också men nu när jag insett hur snabbt ett liv kunnat släckas om inte kämpaglöden funnits där, om vi inte orkat hur snabbt allt kunnat tagit slut, jag som både skrikit och gråtit över allt skit kvällarna igenom ser nu - ja precis nu när jag tittar in i sovalkoven, ser jag en vacker man som sover sött och gott, men jag ser också livet, jag ser möjligheter och jag ser någon jag tycker om så där mycket så att det gör ont...

Livet är här och nu tänker jag, varför jaga runt efter sånt som jag egentligen inte behöver utan bara jagar för att alla andra gör det. Stannar upp i tanken lite, varför jagar vi tror vi att bara vi får den där saken också blir vi lyckliga - är inte lyckan här, inom oss, är det inte bara så att vi är blinda för allt det vackra redan runt oss...jag tror det för genom den här sista resan så har vi insett vad bräckligt livet är, hur snabbt det kan ta slut.

Jag har suttit vid hans sängkant bett honom om att inte ge upp, jag har legat bredvid honom med hans arm runt mej och med huvudet i hans halsgrop tårar har runnit på min kind i evig tacksamhet för att bara få vara där, nära. Livet är här och nu - ta och stanna upp precis där du är, just nu och ta ett djupt andetag ...se dej omkring, visst är det vackert.

Jag tror att vi måste bli mer uppmärksamma och tacksamma för vad vi har rakt framför oss och inte förblinda oss på nästa objekt, process, byte utan vara mer här och nu.

Så lev idag och låt morgondagen ta hand om sig själv tills det blir din tur.

Bloggar igen

Vet inte varför det avtog – för jag mår så bra av att blogga. Får liksom ur mej mycket i tankar och funderingar. Förmodligen så avtog det för att jag har fullt upp. Kom på mej själv igår kväll när jag kom hem, gick av bussen och gick över vägen – vingla till, var jag så trött så jag höll på och ramla ihop eller vad hände. Kände mej olustig och ledsen hela kvällen – kändes som om ingenting fungerade och att allt var nattsvart.

Efter ett tag tog jag mej samman och gick hem – Ossi mötte mej som vanligt i grindhålet, lika glad över att se mej som alltid. Vi gick hem sa hej till granne på vägen och slank in i huset. Där tog jag en efterlängtad dusch och bryggde lite te och ordnade en smörgås till kvällen. Känslan av otillräcklighet ville ändock inte avta – räcker jag till för allt? Jag vet att det varit tungt de här veckorna som vi nu gått igenom men jag vet också att efter regn kommer solsken.

Det kommer en dag framöver och den är nog inte så långt bort, när han är hemma och vi slipper lägga så mycket tid på sjukvården utan att vi kan skönja framtiden ihop. Men just nu känns axlarna tunga och det kändes som om jag gick omkring med ett grått moln hängande över huvudet. Pratade en sista gång med gubben men kände att gråten satt i halsen, gråten som mest var en trötthet, och en kroppslig och mental trötthet. Förmodligen börjar saker och ting komma i fatt mej nu och jag är nog inte redo för det ännu. Men när är man redo??

Bara för att kroppen säger nej nu måste du ta det lugnt – så kanske inte tiden finns för det. Det är jobbigt att inte kunna tillåta sej själv att känna, vet att det är så här jag funkar. Trycker, trycker ner och blinkar bort tårar och låter inte känslorna komma fram. Så många gånger som jag redan nu tittat upp i taket när jag suttit på tåget och liksom intalat mej att om jag sitter så rinner tårarna tillbaka – dit de ska vara så länge tills jag kan tillåta mej att känna. Vet att detta resonemang är idiotiskt men jag har inte tid just nu – måste vara starkt.

Stark så att jag kan stötta gubben på hans väg.

 

 Jag vet – du vise läsare av denna blogg du tänker redan – men du då? När ska du tänka på dej? Ja det gör jag när jag får tid att gå runt i trädgården och plocka, när jag nu ska börja skapa lite vartefter. Och framförallt när jag nu skriver detta - så bearbetar jag lite grann om vad som hänt och hur jag mår.

Att skriva har alltid hjälpt mej att få lite distans till tillvaron i livet och jag hoppas kunna skriva av mej allt en dag – skriva av mej allt som hänt under denna resa. Den här resan har varit överjävlig för oss båda – mestadels för gubben såklart men även för mej som bara ångat på och stått vid sidan av och försökt stötta så gott jag kan. Det är faktiskt mycket tufft att vara den som står vid sidan om och stöttar, det är ju inte mycket man kan göra mer än att liksom finnas till för den som är sjuk. Det kan räcka kan tyckas men man mår så dåligt av att inte kunna göra mer – ibland har jag sagt om jag så bara kunde ta hälften av den smärtan som du bär så skulle jag göra det.

Men det går inte- så man står där, kramar om, torkar av den febertäta pannan, pussar, säger jag älskar dej och att jag kommer att finnas här hela tiden – för det menar jag också, jag ger inte upp om detta. Har bara sån längtan till att det ska ta slut så att vi kan få börja vårt liv tillsammans. Åtminstone att han ska få komma hem så att vi kan ta sista biten av resan hemma.

Men vet du en sak älskling – jag kommer att finnas där hela resan  - kommer inte att ge upp – och allt beroende å att jag älskar dej.

Dags för helg

 Så var det fredag igen, underbart är allt förutom att gubben är kvar på sjukan. Men vi ska nog se till att vi får en bra helg ändå, ikväll är det dags för fredagsmys. Det innebär att han beställer ingen mat till kvällen utan jag köper med mej något gott - ikväll lutar han åt Burger King och en steakhouseburger med bacon. Härligt att Se på honom när han ligger där i sängen med Ipaden i knät och läsa igenom vad som finns, jag sitter vid kanten som bästa servitris med blocket i hand och noterar...lala milkshake, chili cream cheese bollar etc. Jag ler, gu vad jag älskar den här mannen.

 

 

 

Den här helgen kommer att bli lugnare än den förra, måste förbi min lägenhet, hämta mer kläder samt kolla om några fler räkningar trillat in. Ska annars förutom att åka till Peter bara vara hemma på kolonin, hoppas på bättre väder än idag så att jag kan vara ute och plocka lite i trädgården.

Trädgårdsarbete är något av det roligaste jag vet, jag kan gå i timmar och plocka, kratta, gräva lite här och lite där bara för att upptäcka att tankarna, alla de andra får vila lite. Precis som med bakning så är trädgårdsarbete kontemplation för mej. Jag försjunker i någon sorts dvala nej förresten inte dvala utan mer i någon sorts eufori där jag bara mår så gott. Har lite små projekt på gång nu, en kryddträdgård ska anläggas och lite annat.

 

Även på jobb har jag trädgårdsarbete på gång. Där är tanken att på lastbryggan anlägga en liten trädgård i pallkragar. Dessa ska sen skötas av våra patieneter och frukten av det hela ska sen kunna användas på avdelningen. Jag har diskuterat med några av dom vad de vill ha och det landa på sallad, tomater, rädisor, paprika, ärtor och kryddor. De som är intresserade av detta lyser upp och vill verkligen att detta ska komma till stånd.

 

Hemmavid håller jag på och förgror zucchini och solrosor. Redan har jag sått och lagt fiberduk över morötter, sallad, dill och blomman rosenskära. Älskar den, den är så ljuvlig med sina dilliknande blad. Tanken är ju sen att vi även ska ha tomater och paprika men dom kommer vi att köpa som färdiga plantor. Älskar även lavendel och någon sådan plus chokladblomma vill jag också ha.

 

Tycker synd om P nu som inte får vara hemma i sin älskade trädgård och pula jag vet att han älskar det och liksom jag försjunker ner i en annan värld och timmarna bara flyger iväg. Men det är en avvägning det här med trädgård och den ligger väl i att även om man älskar det så får den inte ta överhanden över all fritid man har. Det ska finnas till den där gemensamma, småflabbiga fikan på altanen. Det ska finnas tid till att bara vara också, tid till buset och skrattet och man ska kunna tillåt sej att slöa och njuta bara också.

 

Morronfunderingar

Tänk att detta med att blogga kan skänka sån frid och harmoni. Det får mej att må så bra och jag finner ett så ofantligt lugn i kroppen när jag sitter och skriver på min iPad på tåget. Numera har jag ju gott om tid för det medan jag åker till gubben på sjukan i Lund. Men detta med att skriva var något jag började med för mycket länge sedan, vet att jag ofta i unga år tog dagen innan eller själva nyårsafton, summerade det gamla året samt funderade lite på vad ville jag att det nya året skulle ge mej. Inte att jag satt och bestämde och planerade eller så men lät mej sjunka ner i tankar och försöka se lite nyanserat på allt som hänt och vad jag var nöjd med och vad jag kanske ville förändra och hur jag kanske skulle gå tillväga.

 

Med åren började jag även att skriva om jag fick problem eller stötte på hinder, det gjorde ju att det gav mej möjlighet att se på situationen lite grann från ovan och titta på det och se möjliga lösningar. Även när jag brände ut mej så blev det metoden, jag studerade även detta med delade personligheter som kom att bli mycket intressant.

 

 

Jag mår alltså jättebra av just mitt skrivande, jag funderar, kontemplerar och det kan ibland ta en hel dag att få ihop något men då är det också väl valda ord, väl genomtänkta tankar som kommit ur mej. Känner lugnet komma när jag sitter på eftermiddagståget ner till Lund och tar fram morgonens påbörjade text -vad var det nu jag tänkte, vad var det jag ville förmedla?

Imorse när jag vakna så börja mina tankar landa på val i livet, stora livsavgörande val men även små vardagliga val man gör. Ni som känner mej väl vet att jag oftast är en positiv person som väljer glädjen, skrattet, buset och tja möter dagen med en glimt i ögat. Inte för att jag inte kan gnälla, sura, vara förbannad eller så men jag tycker som oftast att det kan jag väl få göra men inte alltför mycket så att det förpestar hela min dag och min omgivning. Exv min jävla axel, ja den gör ont ibland och visst kan jag ojja mej över den men -nej inte hela dagen, för det gör inte värken mindre, gör inte mej gladare eller hjälper mej på något sätt. Vet inte riktigt hur jag ska förklara här hur jag tänker, det finns inom mej....men om jag skulle tillåta den ta överhand blir jag tilltryckt, känner mej som ett offer och trälig på ren östgötska.

 

Ja jag är ett offer för psykopatiska män, eller en sådan man ska jag väl egentligen säga men ska jag vara ett offer hela livet- har inte han vunnit då? Kanske låter det konstigt men jag tänker så. Det är inte så att det i min värld är otillåtet att få gnälla men för sin egen skull, ja just för sin egen skull, över sitt egna elände men försök se det positiva, göra det bästa av dagen, gör saker som istället får dej att må bra och le. För leenden är viktiga, le mot andra och jag lovar att du får leenden tillbaka.

Är det ytligt tänkande? Någon kanske tycker det men jag tycker man ska välja det man själv mår bra av. Mår du bra av att gnälla på morgonen och fortsätta så som med ett regnmoln över huvudet så gör det, fine det är ok för mej, jag kanske bara inflikar lite med att inser du inte vad du missar. Hjälp varandra istället, P och jag brukar massera ömma delar på varann, beröringen löser endorfiner i kroppen som får oss att må bra och själva beröringen i sig är otroligt behagfullt. En varsam hand som rör vid mina fel, känner att där finns en knuta den kan jag försöka jobba bort, och samtidigt få min älskling att må bra. Redan på dagis har man börjat med kompismassage för att få bort de där med att det är farligt att röra vid varann.

Tänker på det här med att röra vid någon annan och helst då någon man tycker om -sån harmoni som kommer upp inom mej bara vid tanken, längtar så tills han är hemma igen. Tills dess kliar jag honom på ryggen så länge - snälla säger han, klia mej älskling med naglarna...tänker även på det här om hur viktigt det är att prata med varann och då inte bara om ytligheter som rör vardagen utan även det där som berör en, och som rör sig inom oss. P och jag har sagt det att nu när vi inte kan göra så mycket annat så har vi kommit varann så nära eftersom att jag kommer till honom varje dag och att vi pratar så otroligt om allt om rör oss, hur vi mår, hur vi tänker, vad vi vill och önskar att vi båda ska göra. Om hur tänkte vi då om allt - att vi tog det där breaket och var ifrån varann under nästan tre veckor, men ändå inte helt, vi prata då och då med varann även då men just det avbrottet hjälpte oss att inse vad vi ville och vi insåg båda två att det var inte grönare på andra sidan utan bara jobbigt att ens tänka tanken på att börja om, att vi båda insåg att vi hörde ihop, att vi var ett, vi hade ju roligt ihop och mycket gemensamt.

Att röra vid varann och att våga prata är enormt viktigt i en relation, många gånger tror jag man tiger ihjäl saker, situationer etc, ibland kanske för husfridens skull men ibland också för att man inte orkar eller bryr sig om den andres åsikter, eller det gör man kanske innerst inne men ...ja jag vet inte hur jag ska lägga orden här nu men jag tror många gånger att man tappat något på vägen. Att ge varandra tid till att prata och att ge relationen utrymme för att växa är viktigt, annars så dör allt så småningom eller hua ännu hemskare allt bara går på rutin. Man tänker inte på varför gör vi så här när det skulle vara bättre om vi gjorde så där - förmodligen för att vi inte pratar med varann längre.

 

Tåget rullar på, tankarna snurrar i huvudet. Det finns så mycket att säga om detta, men det som är så viktigt för mej är väl det att när man nu som vi fått/tagit oss en andra chans här i livet så är det så viktigt att vårda relationen, vara rädda om den om varandra. Viktigt att se och höra varann, låta den andre komma till tals och lyssna på vad han/hon verkligen har att säga. Och som jag sa, vi har världens bästa chans nu -vi har tiden framför oss och vet vad vi nu vill.

Ny vecka

Veckorna går, det är nu två veckor sedan han ringde själv efter ambulans och kom in på Lunds lasarett, två veckor som inte bara för oss båda ställt livet upp och ner som liksom i en hållplats. En hållplats i livet, vi står här och väntar på nästa buss, nästa tåg som ska gå. I väntan på den så kämpar vi på och inte alls så sällan när vi pratar kommer tårar fram hos oss båda.

 

Vi som hade bestämt att det skulle vara vi trots allt, att singellivet inte var något för oss, att vi saknade varandra något så oerhört mycket -vi fick kliva av livet och ställa oss här på hållplatsen och invänta nästa avgång. han måste kämpa inte bara med livslusten utan använda all sin energi till att bli bra, jag å min sida har det inte hälften så tufft ska bara ro allt i land hemmavid. Har skaffat mej en husvakt som kollar till min lägenhet så att jag kan i lugn och ro nu utgå bara från hans koloni, det gör livet lite lättare.

Jag har fått plocka dit kläder och andra saker och tagit min plats däruppe, det behövs ju mer av allt än när jag som höstas bara kom upp för en helg. Nu bor jag där och allt fungerar bra och jag har ju friheten att få vara där, han längtar bara hem, vill få sitta hemma och bara ta en fika, gå runt lite i trädgården och bara finnas till. Begär inte mer.

Man inser inte hur bräckligt livet är, hur fort det kan ta en annan vändning och ställa allt på sne. Här står vi två älskande på den här förbannade hållplatsen och väntar på vårt tåg. När kommer den? Är den i tid? Ja det är den vi vet vad vi vill nu, vi vill ha ett liv tillsammans och inte skiljas åt mer nu. Den är nog i tid frågan är bara när kommer den? När rätt tid i tidtabellen är, för vi kommer att få vänta.

 

Som jag sa var gång vi pratar om det här så rinner tårar, även nu svider det i ögonen på mej, vi vill ju bara få lov att fortsätta med våra liv, fortsätta med de planer vi redan hade och drömmarna om hur det skulle vara och bli. Vi diskuterar väldigt mycket numera och det är bra, berättar för varann saker som känns viktigt att prata om, sånt vi vill att den andre ska veta. Vi gör upp planer inte bara för sommaren utan för lång tid framåt.

 

Vi pratar om stugan och allt däromkring, barnen, mina kommande operationer som han vill vara delaktig i, det känns stort för mej då jag dragit hela mitt lass med axeln och alla plastikoperationer själv. Helt plötsligt finns här någon som vill stå vid min sida och finnas till för mej, hjälpa mej så att jag ska må bra. Är inte bortskämd med det, definitivt inte. Det känns ovant och känslor väller upp inom mej. Puh....är rädd att han ska ta mina ledsna ögon för att han inte kan prata om detta men de handlar bara om att jag ska vänja mig vid att jag har någon som faktiskt bryr sej - om mej.

Det är den här mannen som jag har väntat på i hela mitt liv tror jag. Vet att det kan låta patetiskt att säga så men som jag känner för honom har jag nog aldrig känt för någon annan. Och jag tror att det var bra att vi tog några steg bakåt och skärskåda allt igenom, nu vet vi att det är vi/oss som vi vill ha. Tänk att det skulle ta sådan tid bara men någon sparade väl oss båda och såg till att våra vägar korsades ...vad är väl en bal på slottet skrev jag i värsta Disney stil, han svara med du kan ju alltid ringa en vän....Men vem vill bli miljonär när man redan har en på miljonen - en man, en riddare, en biker..

 

Så hållplatsen är väl vår ett tag till, tar nog minst två veckor innan han är hemma hos mej igen, sen börjar den långa vägen tillbaka, till livet, vårt liv -det kommer inte att bli lätt men det kommer att vara värt det hela. Det viktigaste är ju att få vara tillsammans..