2014 - ÅRET SOM
GÅTT
Fick tanken under
julen att nu är det dags för en slutsummering av 2014, sen kom tanken -men vad
har hänt egentligen under 2014. Så då kom iden, med lite utav varje månad. Om jag
nu bestämde mig för att på så sätt summera året skulle jag själv få en
överblick över hur mycket som faktiskt hänt, vilka framsteg vi faktiskt tagit. År
2014 har varit ett år vi sakta gått framåt igen, ett år med många glada
ögonblick och ett år med mycket jobb innan vi var på plats på vårt
smultronställe. Nu kan vi se framåt än mer, planera än mer. För som jag sagt
tidigare, att träffa någon och skapa ett nytt liv är som att börja från scratch
– ni har inga ägodelar, ekonomi som man genom åren lyckats spara ihop till utan
– här och nu börjar resan.
2014, nja slutet
av 2013 fick vi en ny familjemedlem och i och med att han kom hem till oss så
kändes det som ett startskott på det som skulle bli vårt. Det kändes som att vi
vågade börja tro, tro på att det här med Peters sjukdom och vår gemensamma
framtid var något vi kunde börja planera, tro på.2014 sa vi skulle bli
vändningens år, vi visste att det inte skulle bli lätt men inget kunde bli
värre än jobbiga 2013.
Januari och
februari
var kalla och det med en hel del snö, vi bodde i lägenheten på Gjöloffsgatan,
vi två med våra två små killar Ossi och Henry. Henry ständigt nyfiken eller
sovande i fruktskålen på matsalsbordet, Ossi åt eller sov på fönsterkarmen med
elementet värmande inunder honom. Det var skönt att bo i lägenheten eftersom
att det var kallt ute. Peter var fortfarande sjukskriven och jag pendlade till
mitt jobb i Helsingborg om dagarna. Med tiden under vårvintern skulle allt
börja komma ifatt oss, ibland var man ledsen men oftast mestadels trött. Peter
hade fortfarande inte fått sin röst tillbaka efter att läkarna skadat nerven i
hans hals. Månaden gick, jag fyllde 49 och dagarna gled förbi.
Vi kom sakta in i mars och började prata om stugan igen,
hur skulle vi ha det? Hur ville vi ha det? Tankarna formades och tillsammans så
bestämde vi att vi skulle våga oss på att säga upp lägenheten och bosätta oss i
stugan enbart. Steget var inte lätt, jag har om man bortser från min barndom
bara bott i lägenhet. Har alltid haft gott om utrymme, ja i alla fall nästan.
Nu hade vi bestämt oss för att klämma in oss på 55 kvm och en sak var säker,
alla våra saker skulle inte få plats. Jag
viste på ett tidigt stadium att jag inte var redo att skiljas ifrån alla mina
älskade saker. Jag har alltid haft ett stort intresse för inredning och nu
samlat på mig en del otroligt vackra saker. Och även om min mormor sa att ting
är ting och i botten inte lika mycket värt som människan själv, och visst har
hon rätt men det här gick inte. Som tur var hittade vi ett varmlager utanför stan
där vi hyrde 9 kvm.
I april gick flytten, Peters vänner kom och jag hade packat
och stuvat flera veckor innan. En del skulle ju till stugan och en hel del till
lagret. Jag bävade för flytten, blev trött bara jag tänkte på den men vad jag
bedrog mig. In kom de, vet inte idag exakt hur många men 8-10 st. och sen gick
det av bara farten. Efter 2 ½ timme hade de inte bara burit ner allt till
bilarna, kört delen som skulle till stugan nej de hade även kört resten till
lagret och stuvat in det ordentligt och satt i stugan och väntade på den
utlovade maten.
Nu var april kommen och både april och maj kom att handla om Compact living,
vi tänkte ut alla möjliga förrådsmöjligheter och rensade och var ganska många
gånger ut till lagret, bytte prylar och stuvade in mer saker. Vi inser än idag
att klara blir vi aldrig så en del av lagret, det främsta, fungerar som
kortidslager där sommarkläder byter plats med vinterkläder osv. Våren var nu i
antågande och värmen kom mer och mer tillbaka, trädgården började prunka och
livsglädjen kom mer och mer. Sommaren i stugan, på landet mitt i stan låg
framför våra fötter.
Juni, juli,
augusti
– vilka sommar månader, vilken sommar vi fick. Värmen var ibland tryckande men
jag – älskar värmen och tål den också. Nu får jag tänka lite – juni –
midsommarfirandet avlöpte väl med grannar och vänner i stugan intill. Grannen
var värd och alla bidrog med något. Kvällen var helt perfekt och många glada
skratt. Juli bidrog med många sköna stunder i jacuzzin eller bara att vara.
Pga.
värmen så gick allt lugnt, ingen orkade för mycket. Vi gick ibland ner till
havet med frukostkorgen och satt där under tystnad och avnjöt smörgåsar och
vårt kaffe. Åter igen under denna sommar kom bågen fram till en början var det
en Heritage som inte någon av oss lärde oss att riktigt tycka om. Så en dag så
var på genomfart genom Malmö och så gled vi in på Probike, vi skulle ju inte
köpa någon ny båge, bara titta lite. Och visst titta vi, när vi kom in i
affären så stod den där, djupröd och glänsande – så vacker. Peter provkörde,
nickade eller tja inre jubel kunde jag se på honom. Nu kom vi till
förhandlingarna – och allt gick som han ville. Vi kom till att byta Heritagen
mot en Road King – ett nytt vidunder skulle hitta hem till oss – men så vacker
den är. På den har vi gjort många härliga turer under sommaren.
Sommaren kom också
med mycket arbete i trädgården, inget jag har något emot. Jag riktigt älskar
att få arbeta med händerna och nu hade vi ju även fått ett växthus. Växthuset
uppfördes under april/maj och sakta, sakta så fyllde vi det med prylar vi ville
ha där. Vi kom över plantor från tomatens hus i Vallåkra och fick även plantor
av en granne. Odla. Nu och Bakker deltog också – hela säsongen var mycket
lyckad och har fått blodad tand. Så här nu under vintern så har tankarna börjat
virvla runt igen – vad ska vi ha nästa år, överlever fikonet och
papegojfrukterna. Men mer om detta framöver.
Sommaren kom också
med lite jobbigheter, jag kom till det faktum att jag kom ifatt allt som hänt
med Peter och mina känslor kom i fatt mig. Jag föll ihop och sov bort en hel
vecka då jag var tvungen att sjukskriva mig. Tröttheten kom som ett slag i
ansiktet, jag grät men framförallt sov jag. Veckorna efter det var jag mycket
skör. Jag sökte hjälp på min vårdcentral men har aldrig blivit så illa
behandlad i hela mitt liv av den sköterskan som i två dagar svarade i telefon.
Jag skämdes för att säga att vi hade samma arbetsgivare, så känslokall och oprofessionell
som hon var.
Men sommaren kom
även med härligheter, tidigare innan vi flyttade ut så frågade Peter om jag
kunde tänka mig att förlova mig med honom och det gjorde vi i augusti, på våra
vänner och sommargrannars bröllop. Det blev en sån där lycklig dag som fick mig
att känna att nu vänder det, nu kan jag äntligen se framåt.
Augustivärmen låg nu
tät och tjock över sommarstaden, de flesta njöt av den och alla varma kvällar
som kom med den gjorde att dagarna blev längre. Men vi är nu framme i början av
september, området har börjat tömmas något, folk börjar återgå till sina
lägenheter och kommer bara inom på helgerna. Snart så ser vi att vi börjar bli
ganska så ensamma. Med oktober står det faktum verkligen klart, vattnet stängs
av och vi kopplar på vår egen brunn. Allt fungerar perfekt vi har vatten till
att duscha, tvätta oss och våra kläder i men får ta hem dricksvattnet i dunk.
Det fungerar mycket bra, många kanske frågar sig om det är värt detta, orkar
man klara sig utan alla dessa bekvämligheter som finns i typ en lägenhet? Jo
det gör man, men det är klart man får leva lite enklare men den gränsen är
hårfin. I gengäld har du en liten lagom trädgård året om, fridfullheten att bo ”
på landet”.
Det ger så mycket
att kunna få bo så här, en frihet som inte finna eller går att få i lägenhet.
Visst vi har mycket fortfarande i ett lager och tanken är väl att i framtiden
hitta ett litet hus som passar oss båda två men dr kommer det in detta som jag
var inne på tidigare, när man träffar någon mitt i livet så kan man inte skaffa
allt på en gång, man börjar från scratch och då får man försöka något för att
komma vidare. Grejen är bara det att så mycket känns det inte som om vi
försakar, sakerna finns ju kvar till framtiden.
Oktober –
november, helt ensamma men hösten är ju fortfarande fin och många härliga
höstdagar. Men något smyger sig in i mig, hm tanken på att jag nästa år fyller
50, nej jag vill inte kalla det för någon sorts ångest utan mer en undran. Vi pratar
hemma om hur vi lever, hur våra vänner lever osv och kommer fram till att många
hr börjat dra sig undan mer och mer och att det inte bara är vi som gör det. Vi
kämpar på fortfarande med Peters oändliga värk, kan inte ännu riktigt planera
utan får lära oss att leva med att ta dagen som den kommer. Det är en konst som
många talar om att så ska man leva så ska man göra men ack så få som verkligen
gör det. Att inte kunna planera kan lätt
bli frusterande, exv vi kan inte svara på inbjudningar vi får på en gång utan
måste avvakta tills vi vet mer om hans dagsform. Men det är också lite härligt
för en helg som inte kan planeras in i det minsta kan också bli helt underbar
och impulsartad.
November, en viss
trötthet glider in också, en trötthet som jag inte riktigt kan peka på varför.
Funderar på jobb byte, andra ändringar och på min blogg som varit vilande allt
för länge nu. Den blev det pga. av fantasibrist och pga. att vi var tvungna att
koppla ihop den med tv:n och jag kan inte jobba med texten på tv-skärmen. Men
hjärnana la inte av helt utan jag har gått här och byggt på mitt bibiliotek med
tankar och ideer och som jag skrev i förra inlägget ändringar kommer att ske men
förhoppningsvis inte så att du störs av det.
December – ja här
är vi nu och i slutet av året. Julen firade vi av mycket väl och med nära och
kära. En av de bästa jularna någonsin. Januari närmar sig nu och jag fyller
snart 50 – OOPPS jag sa det och till ämnet får jag återkomma nästa gång.
Ta nu väl hand om
dej på årets sista skälvande timmar så ses vi nästa år.
Gott slut och gott
nytt år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar