Bloggar igen

Vet inte varför det avtog – för jag mår så bra av att blogga. Får liksom ur mej mycket i tankar och funderingar. Förmodligen så avtog det för att jag har fullt upp. Kom på mej själv igår kväll när jag kom hem, gick av bussen och gick över vägen – vingla till, var jag så trött så jag höll på och ramla ihop eller vad hände. Kände mej olustig och ledsen hela kvällen – kändes som om ingenting fungerade och att allt var nattsvart.

Efter ett tag tog jag mej samman och gick hem – Ossi mötte mej som vanligt i grindhålet, lika glad över att se mej som alltid. Vi gick hem sa hej till granne på vägen och slank in i huset. Där tog jag en efterlängtad dusch och bryggde lite te och ordnade en smörgås till kvällen. Känslan av otillräcklighet ville ändock inte avta – räcker jag till för allt? Jag vet att det varit tungt de här veckorna som vi nu gått igenom men jag vet också att efter regn kommer solsken.

Det kommer en dag framöver och den är nog inte så långt bort, när han är hemma och vi slipper lägga så mycket tid på sjukvården utan att vi kan skönja framtiden ihop. Men just nu känns axlarna tunga och det kändes som om jag gick omkring med ett grått moln hängande över huvudet. Pratade en sista gång med gubben men kände att gråten satt i halsen, gråten som mest var en trötthet, och en kroppslig och mental trötthet. Förmodligen börjar saker och ting komma i fatt mej nu och jag är nog inte redo för det ännu. Men när är man redo??

Bara för att kroppen säger nej nu måste du ta det lugnt – så kanske inte tiden finns för det. Det är jobbigt att inte kunna tillåta sej själv att känna, vet att det är så här jag funkar. Trycker, trycker ner och blinkar bort tårar och låter inte känslorna komma fram. Så många gånger som jag redan nu tittat upp i taket när jag suttit på tåget och liksom intalat mej att om jag sitter så rinner tårarna tillbaka – dit de ska vara så länge tills jag kan tillåta mej att känna. Vet att detta resonemang är idiotiskt men jag har inte tid just nu – måste vara starkt.

Stark så att jag kan stötta gubben på hans väg.

 

 Jag vet – du vise läsare av denna blogg du tänker redan – men du då? När ska du tänka på dej? Ja det gör jag när jag får tid att gå runt i trädgården och plocka, när jag nu ska börja skapa lite vartefter. Och framförallt när jag nu skriver detta - så bearbetar jag lite grann om vad som hänt och hur jag mår.

Att skriva har alltid hjälpt mej att få lite distans till tillvaron i livet och jag hoppas kunna skriva av mej allt en dag – skriva av mej allt som hänt under denna resa. Den här resan har varit överjävlig för oss båda – mestadels för gubben såklart men även för mej som bara ångat på och stått vid sidan av och försökt stötta så gott jag kan. Det är faktiskt mycket tufft att vara den som står vid sidan om och stöttar, det är ju inte mycket man kan göra mer än att liksom finnas till för den som är sjuk. Det kan räcka kan tyckas men man mår så dåligt av att inte kunna göra mer – ibland har jag sagt om jag så bara kunde ta hälften av den smärtan som du bär så skulle jag göra det.

Men det går inte- så man står där, kramar om, torkar av den febertäta pannan, pussar, säger jag älskar dej och att jag kommer att finnas här hela tiden – för det menar jag också, jag ger inte upp om detta. Har bara sån längtan till att det ska ta slut så att vi kan få börja vårt liv tillsammans. Åtminstone att han ska få komma hem så att vi kan ta sista biten av resan hemma.

Men vet du en sak älskling – jag kommer att finnas där hela resan  - kommer inte att ge upp – och allt beroende å att jag älskar dej.