Att känna att man går sönder

 Dagar, veckor ja månader har gått – och nu vill jag blotta mej lite. Känner sakta hur jag går sönder – hur jag inte klarar hålla fasaden längre. Hur något inom mig skriker och gråter – bankar och vill ut. Hur något pockar på min uppmärksamhet, hur jag riktigt känner att fogen går upp. Vi har ju båda sagt det att ingen kan någonsin förstå vad det är vad vi går igenom och idag per telefon sa kuratorn samma sak – ingen i er närhet kan förstå det här Katarina. Har du fått någon professionell hjälp att prata om detta med någon ur min yrkesgrupp eller liknande? Nej sa jag – det har aktualiseras att jag behöver det men så fort han kom till Malmö och IVA upplevde vi att inget fungera. Jag sa att jag kunde själv läsa i hans journal där att jag åberopat detta om samtalskontakt för mej samt att barnen skulle få träffa en läkare och samtala – när det sen inte uppfylldes så fråga jag dom om de behövde det – de svarade unisont nej du har förklarat så bra så nu fattar vi ändå.

 

Det som är jobbigast är att jag tycks inte tåla något numer, ja även Peter sa det om sej själv – jag bölar för inget numera. Vi bölar tillsammans.  Och det är jobbigt – jag har semester och man ska ju vara pigg och glad och hitta på kul saker men nej – inte för att jag måste besöka Peter varje dag  - men jag har ingen ork, är så fasligt trött hela tiden och så emotionellt så jag märker att jag drar mej undan. Och detta är inte jag ! Det här märker jag att folk har svårt att förstå – många tror att jag ”offrar” mej för Peters sak men sanningen är den att jag är slutkörd så jag orkar inte företa mej så mycket.

Både Peter och jag är sociala människor som tycker om att umgås med folk och varann, men jag har liksom sjunkit ner i en för tidig grav och mår skit rent ut sagt. Nej förresten det var för djupt sagt men känslan av tomhet finns inom mej. När sen folk säger att du behöver väl inte besöka honom var dag så förstår dom inte att besöken är Peters och min vardag. Vi har försökt stötta varann genom att skapa rutiner där på sjukhuset och jag vet att han väntar var dag – han skulle inte förebrå mej om jag inte skulle komma en dag men jag längtar och han med efter vårt dagliga besök. Detta är vårt liv just nu och jag vill att folk ska förstå att han behöver lika lite som jag era pekpinnar på hur jag ska tänka och agera. Hur vi tänker. Stötta oss i vår vardag – hör av er, och fråga gärna. Själv orkar jag inte alltid det så det finns nog vänner som jag orkade höra av mej till i början – men fan fatta någon gång att jag kanske inte alltid orkar ringa, smsa eller nå dej – du är välkommen att slå en signal komma förbi på en fika. Och för allt i världen glöm inte bort honom – han behöver er. Vi behöver er!

Just nu är vi nog emotionellt rörda just nu – vem skulle inte vara det efter så många månader Inte kunde vi väl tro att det skulle ta så här jävla lång tid att komma tillbaka – detta liv denna vår har varit en berg- och dalbana. Hopp och förtvivlan blandat med rädsla för att han ska dö. Jo du läste rätt han har snuddat den vid St:Pers grind ett antal gånger nu. Vi har inte gett upp och vi hoppas inte att ni heller gör det – Peter, Ankan ska tillbaka!

Det är bara så – det kommer att ta tid men han ska tillbaka till ett värdigt liv. 

Insikter

Igår kom en in, som en stor fet schackaboom – rakt in i magen. 

Vad menas med att vara insiktsfull? Vad innebär det att komma till insikt? Jag skulle vilja påstå att insikt handlar om kunskap. Att komma till insikt innebär att få en djupare förståelse för saker och ting, alltså att grunda kunskapen på förståelse av orsakssammanhang. Låt säga att du vill leva ditt liv på ett visst sätt. Den dag du får en insikt i hur du skall gå till väga för att uppnå detta kommer du också medvetet att arbeta för att nå det.

En insikt är också för mej som när man har handlat på något vis men inser att nej det var ju inte så här jag skulle göra , eller så här kan jag inte göra för att det är bara så urkorkat, urdumt och man inte innan insett – fått insikt i att det faktiskt kanske sårade någon. När det slog mej blev jag urförbannad – nej inte på den personen utan på mej själv. Jag tänkte – hur fan tänkte du nu, de här borde du ju ha fattat Katta. Helvete. Och just då kunde jag inte göra någonting åt det mer än att försöka börja ställa allt till rätta sen och skriva av mej lite och planera för att få den här personen förstå att du har fattat och sen måste man ju faktiskt säga förlåt, jag insåg inte att du blev sårad. Men att jag insett det nu  –  det känns skönt. För här och nu kan jag ställa det tillrätta.

Just det här att när poletten ramlar ner spelar ingen roll vad det gäller efter ett tag infinner sig ett lugn ja dvs om man vet att man kan ställa allt till rätta igen. För ingen av oss är ju perfekta – och skönt är väl det. När det kommer till relationen till andra människor så måste man faktiskt ”krypa till korset” ibland och faktiskt våga reda i saker och ting. Då är det ju bra om man redan har en bra grund och bra relation med den vännen/ personen.

Just det där att våga erkänna att jag har gjort fel eller bara tänkt fel och att sen säga förlåt kan vara befriande. Det insåg jag igår. Efter det satt jag och tänkte mycket på vilka som faktiskt är ens vänner, vänner är ju de som hör av sig, ställer upp frågar hur det är eller bara lägger sin hand på din axel när du är ledsen – ord behövs inte. Syrran sa en gång att man ska klia varann på ryggen lika mycket – och det jag insåg var ju att jag kliar massor av människor på ryggen men ingen, nästan ingen kliar mej tillbaka. Detta leder ju till att man äts upp – man får inte finnas själv utan bara för att de ska kunna bli kliade och klöka ur sig sitt. Men det man inte vill kännas vid, det man hela tiden undviker, det man inte vill veta om, det man inte vill "se", det man inte vill acceptera, det man förnekar - det kan man heller inte göra något åt ! Man kan inte förändra det som man "inte vill ta i". Istället lägger man stora mängder energi på att "hålla det borta från ytan" och tyvärr blir konsekvenserna att det istället ligger dolt i det undermedvetna och styr ens handlingar, känslor,  hälsa och ohälsa. Och i det långa loppet förlorar man kanske en vän – som man vill ha.

Och då kommer vi väl till det här med insikt igen – hm (det kom en liten till) att eftersom jag alltid är den personen som ”kliar på ryggen och lyssnar jävligt bra” så kanske det är så att de jag kliat och lyssnat på inte är vana vid att jag är den som vill bli kliad nu. De vet kanske inte hur de ska bete sig – men då tänker jag på mej själv. Det har funnits gånger då jag inte vetat helt ut vad som förväntas av mej – men om det gällt en vän som jag gillar - ge en kram, slänga iväg några ord om att du finns där om denne behöver – så svårt är det inte. Och är det så att din rädsla eller okunskap gör att du inte vet vad du ska göra  - säg det då. Det hjälper mej på vägen. Som det är nu efter dessa månader har jag börjat rensa bland gamla vänner – tänker inte klia er på ryggen längre glöm det!

Insiktsfull är den som är klok - den som får en insikt lever den oftast.