Att känna att man går sönder

 Dagar, veckor ja månader har gått – och nu vill jag blotta mej lite. Känner sakta hur jag går sönder – hur jag inte klarar hålla fasaden längre. Hur något inom mig skriker och gråter – bankar och vill ut. Hur något pockar på min uppmärksamhet, hur jag riktigt känner att fogen går upp. Vi har ju båda sagt det att ingen kan någonsin förstå vad det är vad vi går igenom och idag per telefon sa kuratorn samma sak – ingen i er närhet kan förstå det här Katarina. Har du fått någon professionell hjälp att prata om detta med någon ur min yrkesgrupp eller liknande? Nej sa jag – det har aktualiseras att jag behöver det men så fort han kom till Malmö och IVA upplevde vi att inget fungera. Jag sa att jag kunde själv läsa i hans journal där att jag åberopat detta om samtalskontakt för mej samt att barnen skulle få träffa en läkare och samtala – när det sen inte uppfylldes så fråga jag dom om de behövde det – de svarade unisont nej du har förklarat så bra så nu fattar vi ändå.

 

Det som är jobbigast är att jag tycks inte tåla något numer, ja även Peter sa det om sej själv – jag bölar för inget numera. Vi bölar tillsammans.  Och det är jobbigt – jag har semester och man ska ju vara pigg och glad och hitta på kul saker men nej – inte för att jag måste besöka Peter varje dag  - men jag har ingen ork, är så fasligt trött hela tiden och så emotionellt så jag märker att jag drar mej undan. Och detta är inte jag ! Det här märker jag att folk har svårt att förstå – många tror att jag ”offrar” mej för Peters sak men sanningen är den att jag är slutkörd så jag orkar inte företa mej så mycket.

Både Peter och jag är sociala människor som tycker om att umgås med folk och varann, men jag har liksom sjunkit ner i en för tidig grav och mår skit rent ut sagt. Nej förresten det var för djupt sagt men känslan av tomhet finns inom mej. När sen folk säger att du behöver väl inte besöka honom var dag så förstår dom inte att besöken är Peters och min vardag. Vi har försökt stötta varann genom att skapa rutiner där på sjukhuset och jag vet att han väntar var dag – han skulle inte förebrå mej om jag inte skulle komma en dag men jag längtar och han med efter vårt dagliga besök. Detta är vårt liv just nu och jag vill att folk ska förstå att han behöver lika lite som jag era pekpinnar på hur jag ska tänka och agera. Hur vi tänker. Stötta oss i vår vardag – hör av er, och fråga gärna. Själv orkar jag inte alltid det så det finns nog vänner som jag orkade höra av mej till i början – men fan fatta någon gång att jag kanske inte alltid orkar ringa, smsa eller nå dej – du är välkommen att slå en signal komma förbi på en fika. Och för allt i världen glöm inte bort honom – han behöver er. Vi behöver er!

Just nu är vi nog emotionellt rörda just nu – vem skulle inte vara det efter så många månader Inte kunde vi väl tro att det skulle ta så här jävla lång tid att komma tillbaka – detta liv denna vår har varit en berg- och dalbana. Hopp och förtvivlan blandat med rädsla för att han ska dö. Jo du läste rätt han har snuddat den vid St:Pers grind ett antal gånger nu. Vi har inte gett upp och vi hoppas inte att ni heller gör det – Peter, Ankan ska tillbaka!

Det är bara så – det kommer att ta tid men han ska tillbaka till ett värdigt liv.