Avsked av 2013

 

 

 Det är dags att göra ett avslut på 2013. Jag tror på att man ska göra ett avslut för att sen gå vidare speciellt om det varit ett traumatiskt och jobbigt år. Att bara säga hejdå nu kilar jag vidare mot 2014 gör att man liksom knycklar ihop 2013 och slänger det bak i sin ryggsäck, liggandes där med tunga gamla minnen som en dag när man alls inte vill, utan vill knycklas upp och då blir allt jobbigare. Jag märker att det är dags, har ju hjälpt gubben att bearbeta saker och ting och jag märker att det är dags genom att mitt minne börjar vackla lite, jag får fundera lite extra på i vilken ordning kom allt. Tur att jag skrev dagbok genom nästan hela  2013,den har vi att luta oss emot ibland när jag inte riktigt minns längre. Så här kör vi nu -2013 i kortversion genom mina ögon.

 

 

2013-var ett år med mycket jobb.2013 var väl det året som jag fick sätta mej själv lite i skymundan. Året var det året som erbjöd, nja erbjöd vet jag inte men bad mej att jag skulle ta ställning till olika saker. Jag vet att vissa av er hade synpunkter på mina val men jag stod fast vid dem "since I made them -ther're mine and just mine".

2013 ramlade in genom dörren lika förkyld som 2012 ramla ur, jag minns inte hur vi fira nyår men det spelar inte sån stor roll. Veckorna efter det hade en stor påverkan på mej, jag förlorade min kollega på jobbet, ja hon dog inte men försvann på nya uppdrag -jag blev kvar själv och under 11/2 månad skötte jag rubbet på stället. Låter kanske dumt men det är svårt att hitta och träna upp någon ny som bara ska kunna finnas som vikarie - till ett ställe som hos oss de finns inte bara. Så den tiden blev en stark prövning för inte bara mej utan även för oss, vi tog stryk, jag hade svårt att släppa jobbet när jag hem och det påverkade oss negativt. Vi tog beslutet att för en tid gå i sär, försöka se på oss själva lite utanför. 

De blev dock kort, knappa två veckor så började vi träffas igen. Ingen av oss hade gillat singellivet precis som det är, jag hade väl varit ute en hel del och roat mej . Min nya kollega började på jobb och jag fick en något lugnare tillvaro och jag kunde bli mej själv mer igen. Jag minns så väl (det är väl så med er killar ni minns inte sånt här så det är väl tur ni har oss emellanåt) -jag minns det för vi satt och fikade uppe i kolonin då han frågade mej hur trivdes med singellivet... Jo ja sa jag både positiv och lite negativt....(tystnad) ..jag saknar ju oss ibland, på en nanosekund så säger han att det gör jag med. På den vägen pratade vi ut om det som hänt och hur vi vill att det ska vara. Vi var ense om att ge oss själva en ny chans, jag minns att jag bl.a. sa att jag behöver få vara den jag är -glada spralliga, lite halvtossiga människa som gör mina konstiga val, lever som jag gör och att jag vill inte stoppas in i ett fack -för att, bli hans tjej. Minns att han titta på mej och sa men du måste vara dej själv och göra dina saker, träffa dina vänner också . En kväll så skulle jag ut med en väninna på gallej på Maddes - han ringer till mej och säger att han är så jättesjuk men ville inte höra talas om att jag skall avbryta mina planer utan säger gå, ut och ha skoj hörs vi imorgon. Jag gör det och vi dansar och far runt och kvällen avslutas med lite whiskey och god konjak fram på småtimmarna.

Klockan 09,00 ringer han och där kom den akuta vardagen in, där lurade döden och jag fick nyktra till omedelbart och slänga mej på cykeln, väl därute finner jag en mycket sjuk man som absolut inte ska in till sjukan. Där någonstans eller strax dagarna efter finner jag ett väg val som inte är så svårt att välja. Han hamnar på sjukan och snart måste jag bestämma om utekatten ska med mej hem till lägenheten eller om jag ska bo hos honom? Jag funderar fram och tillbaka men kommer fram till att även huset behöver ses om så jag säger det att gör det dej ingenting så flyttar jag in med lite kläder och utgår från ditt håll. Han blir förvånad - menar du det, att du kan göra det, krånglar det inte för dej. Jag säger absolut inte det underlättar....och du är nog snart hemma älskling.

Men så blev det inte....

Jag har under våren/sommaren och hösten gjort val som faktiskt gynnat mej - annars hade detta inte funkat. Att jag säger det är att under detta 2013 har jag fått frågor om jag inte skulle tänka mer på mej själv, om jag inte borde etc. etc. Jag gjorde dessa val för att jag ville, och för att underlätta min vardag. Att jag sen på köpet fick en sommarstuga och en familj gjorde ju inget alls ont i sig. Många gånger så gjorde dessa frågor om mina val ont i mej, ibland var de ställda som om jag idiotförklarades och om det inte var så att jag var en dörrmatta som gjorde som han ville och sa - fy på er kan jag bara säga. Ni som ens tänkte den tanken utan att känna mej alls kan inte i er vildaste fantasi förstå hur hjärnan reagerar i sådana här situationer och hur ni själva skulle reagera och handla om ni ställdes inför samma sak som jag gjorde.

 

Han blev kvar på sjukan en vecka sedan två och sen insåg vi att vi ser inget slut på det här, han var hela tiden fruktansvärt sjuk och krävde inte men blev glad över min närvaro där. Många ggr sa han just du behöver inte komma var dag - men jag ville försöka det för det betydde lika mycket för mej. Idag har även jag svårt att fatta att jag orkade detta, med allt farande, all denna jävla oro för honom. Vi byggde upp vår vardag där nere i lund på sjukhuset, vi hade fredagsmys och försökte göra det så bra som möjligt.

Hur tacklade jag min vardag i detta, hur klara man det kanske du som känner mej funderat?  Jo med att dela in dagen i fack -låter konstigt, jobbfacket, resandefacket, sjukhusfacket, resandefacket igen och sen himma facket som om vardagarna var korta men ack så viktiga.  Genom att dela upp dagarna i dessa fack så koncentrerade jag mej på var och ett -det är klart att det fanns dagar som var frustrerande för att jag var så trött men då låg jag på hans arm på sjukhuset och sov en stund, så kändes allt bra, vi fick ju vara tillsammans.

 

 

 

  Om helgerna så hölls besöken ungefär lika långa som om vardagars 2-3 timmar sen åkte jag hem till stugan. Jag höll hårt i mina frukostar som först hölls inne i stugan och senare på förstutrappen, den trappen och jag blev verkliga vänner för där satt jag och funderade ut vad jag ville göra när jag kom hem. Växter handlade jag i Lund och sen planterade jag dem om eftermiddagarna. Jag gjöt i betong och rensade och styrde upp där -jag höll på ofta till sena timmen men detta var ju min kontemplation, mitt sätt att må bra och att få något annat att tänka på.  och jag hade det bra trots allt under den här tiden, de få väninnor som förstod vad jag gick igenom kom upp och hälsa på andra hörde av sig iaf.

För visst blev det ensamt - men grannars omsorg, mina vänner och hans gjorde att det gick. Skulle kunna hålla ett Oscars tal här nu -tossiga Camilla som sov över, Ninni, dottern Malin och Marie-Louise som kom upp och solade och gänget från Hålet som klippte häcken samt många, många fler som ringde och hörde av sej, kom förbi och visade att man brydde sej. oftast så blev även ensamheten nödvändig, jag behövde tid att tänka och landa när jag var hemma.
 

 Men många gånger hade nog sällskap varit bra att ha som exv. den lördagseftermiddagen när de ringde och sa att jag inte behövde komma för gubben hade körts till Malmö för operation och att det nu var kritiskt - jag fick till mej sagt i luren, och jag minns att jag står vid grillen på altanen - att "jag vet inte Katarina om han klarar detta" ... Det var tidigt i den långa processen som han skulle igenom men då just då när läkaren säger det till mej hade någon behövt vara där. Så ensam som jag kände mej, så fruktansvärt liten.

Jag gjorde val som gynnade mej och framför allt min vardag - önskar ju inte att andra ska bli tvungna att ställas inför samma val som jag men jag älskar den här mannen och för mej just då fanns inget annat val. Så 2013 kom att bli ett år fyllt av oro, jobb, tårar men även mycket glädje.

Till en början var jag väldigt ensam med att bära allt - eller det har jag nog varit under större delen. Jag bodde i hans kolonistuga och ingen hade ju ännu flyttat ut så det var tyst och mörkt, på jobbet frågade de hur jag vågade men jag sa det att jag fattade det här beslutet för mig och Ossis skull det är bäst så här men redan då anande jag ju inte hur lång tid det skulle ta innan han skulle bli frisk.

 

 
Under en kort tid skrevs han ut - med ett inte alltför bra mående, då dalade jag också och undrade hur ska detta gå och kommer han alltid att behöva så här mycket hjälp, hangick bl.a. Med rullator och såg väldigt gammal, led av stark smärta som påverkade oss båda. Det höll till midsommarhelgen som vi firade ihop med goda vänner, han orkade knappast halva kvällen utan vi fick åka hem och ja bara vara, han sov och jag satt väl på min älskade trapp och bloggade...på måndagen lades han in igen med svåra, smärtor och nu som inte helvete redan hade brutit ut så gör det de nu.....

Här börjar resan som ska tala om för mej om han överhuvudtaget ska överleva detta eller dö ifrån oss. Jag är med på måndagen då han skrivs in igen, jag får på kvällen ringa några av hans kompisar och berätta att nu är det kört igen. När jag lagt på så gråter jag, mest tror jag pga utmattning eller kanske lättnad, minns inte vet bara att tanken,känslan av att slippa vara ansvarig för hans medicinering var skön. På tisdagen blir han sämre, hostar blod och detta analyseras. Man kommer fram till att det blöder i lungan -men varifrån? Det görs en röntgen och man ser detta bråck, anurysm som nu vänder uppochner på allt..

 

 

 

Hela sommaren går, både för honom och mej, staden fyller 600 år och en massa kul händer som vi egentligen velat vara med på. Jag orkar inte delta, efter sjukhuset vill jag hem till trädgården och trappen. Jag går runt och försöker njuta. Kommer på mej med att bli lite anti-social, fast det är inte riktigt rätt ord, jag orkar inte delta, orkar inte sitta ner med goda vänner och känna att "jag måste berätta allt en gång till" -jag ser ju i deras ögon att de ändå inte fattar vad det är jag pratar om. Jag lever mitt uppe i det här, jag har även en fördel med att jag kan sjukhusspråket, både för dem och för mej men det gör också att jag är alldeles trött och bara vill vara för mej själv när jag är hemma. Jag vill inte kalla det antisocial men kanske det var. 

  

 

 

Augusti - äntligen så får han komma hem. Visserligen långt ifrån bra och det smärtar både honom och mej för många tror ju att bara för att han är hemma så är allt ok - nu kan de ju komma med på allt. Hemma ja det är han men smärtan är hög och man har dessutom skadat stämbanden på honom, kommit åt en nerv när de drog upp en tub vid den sista operationen, så han har knappt hörbar röst. Det går ju inte bara att börja om här utan vi hittar våra vägar att leva och försöker när det går att hitta på saker att göra. Jag försöker komma tillbaka till "gamla Katta" men inser att det är svårt. Varför? Han behöver mej och jag honom - vi har utvecklat ett starkt band mellan oss, en djup inneburen samhörighet, jag förstår vad han gått igenom och jag förstår när han inte orkar.

Det är inte många knop den här hösten, redan i augusti bryter jag ihop en gång, blir hemma en vecka och bara gråter. Förmodligen kroppen som säger ifrån, men under den veckan kan vi prata igenom allt som hänt och verkligen gråta ihop. Efter det går det lite bättre att hitta gamla Katta igen, jag tar promenader på egen hand, börjar skapa lite och så bakar jag med surdeg igen. Sakta men säkert blir han starkare och vi kan börja göra mer saker igen, Men tillsammans är vi lite socialttrötta, fortfarande orkar vi inte umgås med folk, orkar inte berätta hans story och orkar inte se folk i ögonen att de inte förstår.

 

 I slutet av november får han tillbaka lite röst, iaf så att han kan orka prata med folk lite, minns den dagen för jag var i skogen och plockade mossa för jobbets räkning när han ringde mej och pratade, jag grät av lycka och tänkte att nu kan det nog vända. Och det har jag börjat göra - vilket i sin tur gör att jag kan börja strukturera upp min vardag lite mer. Detta gör ju också att jag kan börja fundera ut lite mer på var jag står idag, vem har jag blivit efter allt det här och funderar mycket på det liv som kommit till mej under det här året. När jag träffade honom så hade jag ingen egen familj, nu står jag här med två visserligen vuxna barn som är hans, men som varit mycket beroende av mej (och jag även dom)under året som gått och det i sin tur har gjort att vi kommit varann väldigt nära. Jag har fått familj och den tanken har jag inte riktigt vant mej vid ännu...tror jag, jag ler åt det gillar när det rör sig runt mej men det måste också få finnas ett lugn, tid för kontemplation, tid för mej och mitt skapande. 

Så nu ser jag ju att det var av nödg som man sa förr, det var tvingat att bli så här, vi råkade ut för den största olyckan några kan råka ut för och visst har detta påverkat mej. Jag visste att jag var stark men inte att jag var så här stark. Alla dessa saker som hänt i mitt liv, ond bråd död skulle man nog kunna säga har gjort mej till den jag är idag. Visst har jag förlorat lite av mej själv detta år eller rättare sagt jag har lagt mej själv lite åt sidan ett tag men inget behöver ju vara permanent eller hur. Nu finns det tid att fundera vilket, vad ska jag plocka fram igen, definitivt måste skapandet finnas kvar, lusten till livet som jag får igenom det är obeskrivlig. Det jag har gjort har jag gjort pga kärlek, för att man som både medmänniska och partner gör så - fast jag har fått höra att så inte är. Hm tankar flyger in i huvudet, om man inte är beredd på att ställa upp för den man säger att man älskar - älskar man denne då?

Så nu närmar sig 2014- jag fyller 49, ingen femtioårskris har ännu inte infunnit sig,men en jäkla massa gråa hårstrån...och jag tror inte jag har tid med en sådan faktiskt, nu ska jag leva och jag ska plocka upp det jag vill göra, det jag hade på g innan allt detta. Tankar snurrar, vet vad som måste tillbaka in i mitt liv för att jag ska må bra och inte försvinna helt in i någon annans värld, men samtidigt så ska vi arbeta oss framåt också - det blir ett spännande år det vet jag.

2014 -tankarna svindlar, det känns som ett helt nytt mirakel ligger framför mej, ett verkligt oskrivet blad, ett liv som ska skapas tillsammans men samtidigt ska jag själv finnas kvar. Vad vill jag då? Faktiskt just nu i skrivandets stund vet jag inte riktigt allt ännu, tankar snurrar och kommer säkert att landa. En sak har jag lärt mej under detta år eller säkert flera saker - livet -behöver inte planeras så mycket som jag tidigare gjort, det fungerar ändå, se på mej jag har levt i viktlöshet under hel året och överlevt men det s.k. bli skönt och landa lite nu och bara vara....



To be continued....