Augusti

 Sommaren har nu nått sin höjdpunkt – värmen ligger och jäser på gator, torg och folk som är lediga trängs på stränderna. Jag älskar sommaren och allt med den, de ljumma kvällarna, trädgårdsarbete och sena middagar på verandan. Jag vet att min sommar inte blev helt som jag, eller vi hade tänkt oss den men utifrån hur allt har varit så har det varit en skön sommar om än dock otroligt jobbigt och oroande i samma veva också. Men min semester är förbi och jag har försökt njuta så gott det gick.

 

 Just trädgården har väl denna sommar varit mitt andhämtningsrum. Dagar och kvällar när det har känts tungt så är den varit som det sägs en lisa för själen. När jag går där bland alla blommor och grönsaker plockar, vattnar, planterar eller planterar om finns inget annat, inte ens de orostyngda molnen som annars hägrat finns.

Jag bara känner att jag mår så bra.

 

 Jag har även arbetat lite med materiella saker, främst då betong. Jag har gjutit fågelbad och ett par stövlar som idag pryder rabatten. De står så där uppkäftiga som om trädgårdsmästaren bara klivit ur sina och gått sin väg. Vår trädgård är välskött, men så har jag gått där och fixat – har väl inte gjort så mycket mer under semestern än just trädgården samt hälsat på gubben på sjukhuset. Men jag tror jag behövde det, kroppen skrek efter ledighet och att få sova när jag gick på semester så jag gjorde nog det rätta. Jag har verkligen carpe diem eller momentum – jag har fångat både stunden och dagen. Har lagt upp dagarna så att det inte funnits för mycket inplanerat och fikat en massa ..

 

Kom i samspråk med en granne härom dagen, alla ville så väl av våra grannar när det var som värst men jag kände att jag inte orkade umgås alltid, jag behövde tid för mej själv och mina egna tankar, jag behövde få sitta och gråta, fundera, kontemplera och bara finnas för mej själv. Det fanns säkert de som tyckte att jag asocial – men jag kan lova jag var inte det jag hade bara ett behov och jag satte mej själv i första rummet den här gången. Grannen var nu i samma situation och sa sig förstå mig nu – nu vet jag vad talade om – och nej du var inte asocial utan du behövde din tid för annat.

Att göra det då och då är jätteviktigt – att våga säga nej och nej tack – mycket vänligt av er men jag behöver vara själv – ja det är en konst men ack så viktigt. Att våga vara själv och möta sina känslor, både de glada men även de mörka skrämmande tankarna. Och de fanns där – glömmer aldrig den dagen i maj när jag står på verandan och läkaren som ringer säger det att jag vet inte om han kommer att överleva det här. Den gången var det otroligt ensamt – men jag hade kanske inte orkat vara tillsammans med någon just då, jag kände nog mest bara att benen vek sig på mej och gråten steg ur strupen som ett vrål.

Eller så hade det varit bra om någon funnits där då..

Men jag vet att jag har skrivit om det tidigare – just det här att jag är så förbannat dålig på att be om hjälp. Det verkar inte vara något som jag kan träna bort – fattar inte att jag har denna tanke om att jag måste vara så förbannat stark jämt. Men jag tror det sitter i generna – dessa starka kvinnor i mitt led *skakar på huvudet* - de var duktiga så ini helvete men de har också fört det vidare – att vi kan! Och eftersom vi kan så håller vi huvudet högt och ser andra rakt i ögonen för tillfället och nickar bara som ett

Yes Sir !

 

 Men nu är sommaren här och hela augusti ligger framför oss – en månad jag älskar. Då kommer de sena blommorna, kvällarna blir förvisso mörkare och mörkare men är fortfarande ljuvligt sköna. Och om allt går nu som vi vill att de ska – är gubben hemma om två veckor och då ska vi börja fira sommaren ihop – steg för steg, sakta, sakta..

Och som vi sagt tidigare båda två – vi ska vara rädda om livet och alla dess fina magiska stunder och vi ska vara rädda om varann..

 <3