Stranden

 Vid havet och stranden har jag alltid känt att det är som ett andningshål. Jag kan vara hur arg, ledsen och upprörd som helst på min väg ner mot havet och strandkanten men efter en rask promenad med tångdoften i luften och fågelskrän, och doften av havsvattnet börjar jag att må bra. Vet inte varför havet har sådan inverkan på mej. Är ju ingen båtmänniska eller så och uppvuxen bara vid Göta kanal..

 

Men vatten och allra helst strandkanten här nere vid Borstahusen har alltid haft en sådan inverkan. Spelar ingen roll om det är sommar eller vinter, på vintern drar nordanvinden i både kläder och färgar huden illröd. På sommaren tillåts man att sitta ner på en sten och fundera lite över livet och på något sätt börjar jag förstå varför jag reagerar som jag gör och även så kan idéer komma till och lösningar på saker och ting, lösningar som kanske legat och grott länge i ens huvud.

Igår var det dags igen, jag vaknade tidigare än gubben, satt och drack lite te, prata med Ossi och mådde väl ok....men så kände jag den här känslan av ja av vad...nja mitt behov av att få röra på mej, gå en lång promenad. Tänkte som så att jag går vår runda ner mot havet och upp mellan husen. Sagt och gjort på med kläderna och iväg.

När jag kom ner till havet drog jag in djupa andetag, kände efter lite och behovet sa till mej att nej sväng höger istället så det gjorde jag. Jag gick mot

Borstahusets hamn och hade ingen tanke på hur långt jag tänkt mej, raska steg och så kände jag hur känslorna vällde upp i mej, lite ilska, förvirring och jag blev arg och ledsen på en gång. Nästan framme vid hamnen var jag tvungen att böja mej ner och då kom gråten, jag böla och höll mej kring magen. Det fanns inget stopp först.

Den första känslan var inte ens skön, den gjorde mej illamående och mer ledsen. Jag reste på mej och gick vidare. Borta vid hamnen kände jag nog att jag ville ända, jag hade ju gått ganska långt och ville inte vara totalt ledbruten idag som idag lördag. Så jag vände om men på vägen tillbaka kom det igen, ilskan ensamheten, och ja förvirringen lite. Jag var så himla ledsen och började fundera över vad det nu var.

Jag bestämde mej för att sätta mej ner och reda lite i allt. Kom på rätt snart att det nog var den stundande begravningen som satt fart på mycket, inte det att jag kände personen som skulle begravas igår direkt men han stod i anknytning till dom jag älskar och jag hade varit med pga. p:s sjukdom och styrt upp allt. 

Minnen av både far och mor dök upp och jag kom på då och även nu att fan vad jag saknar dom. Även nu svider det i ögonen och en tår trillar nerför kinden. Den här känslan av att vara ensammast i hela världen kommer till en - och lite så är det ju ...jag bor långt ifrån min hemstad och de kvarvarande mina. Något jag själv har valt att fortsätta göra efter min skilsmässa och något jag vill göra, jag trivs för bra här nere i Skåne och tillsammans med P så något alternativ finns inte. Sen är det så och det vet jag, läste det även häromdagen i en artikel att det inte är hemstaden man saknar utan det liv man hade då man levde där. Om jag idag skulle komma tillbaka så har ju inte livet stått där och väntat på mej - allt, alla har ju gått vidare och man skulle få börja om igen.

 

Det alternativet finns inte men saknaden efter de som redan gått bort är stort- är som ett jättehål. Själva begravningen av svärfar gick bra jobbigast var nog när utgångsmelodin spelades, ”nocturne” av Evert Taube . Den hade vi på mina föräldrars båda begravningar också och den är så himla fin, lite som att kom nu så sover vi vidare i evigheten tillsammans. För mor och far var det så, den ena gick mycket tidigare än den andre pga. cancer så hon fick åter lägga sej på hans arm när det var dags för henne.

När jag satt där nere vid havet kom fler känslor till mej, jag vet att jag är på rätt plats i livet, där det är meningen att jag ska vara men det känns stort i samma stund. Vet inte om det känts så här tidigare, ett lugn har infunnit sig i samma stund som man är lite rädd, men jag vet inte för vad riktigt än. Började tänka lite på mej själv också nu att efter att nu P kommit hem måste jag börja tänka mer på mej själv och just denna promenad var väl för mej själv då- jag tycker om att röra på mej och bestämde mej för att nu måste jag börja göra det igen. dagliga långa promenader, börja skapa igen och måla kanske den där tavlan som var tanken att jag skulle göra den här sommaren. Tar ett beslut när jag sitter där nere.

Ska nu njuta av sista sommardagarna här på kollo med P, dottern hans bor ju i min lägenhet nu tillsvidare, men när hösten kommer ska jag flytta hemåt igen, så att jag kan få ta tag i dessa saker. Hade så många idéer som jag ville göra hemma, jag skulle måla om möbler, klä om möbler m.m. Jag har bestämt mej för att rensa ut allt onödigt som finns i källare och lägenhet för här när jag bott här hos P har jag ju insett att man samlar på sig så mycket onödigt och onödiga prylar. Så under hösten kommer jag att sälja av saker och ting och skänka bort saker och ting. Det beslutet känns så skönt.

Jag reser mej upp, borstar av torkad tång från byxorna och tar mej upp mot strandpromenaden och hemåt igen, ringer och beställer en tårta på vägen hem och väl hemma äter jag frukost med P  och vi gör oss iordning för begravningsceremonin och en eftermiddag med barnen.