Sorg

Så fort jag tar ordet i min mun stockar det sig i halsen. Så länge jag håller mej sysselsatt så går det någorlunda bra och normalt. Så länge ingen frågar hur jag mår, så går det bra. Eller frågar vad hände egentligen? Men om ingen frågar eller låter mej prata så blir jag komplex, det knyter sig för jag har behov av att prata. Det är då jag drar mej undan från er, om jag märker att jag inte får prata.

 

Man behöver älta för att förstå det oförståbara, för så är allt är så oförstått, går inte att ta in. Jag tittar på foton på dej, ser en man vars ögon fulla av kärlek ser på mej med en mjukhet och glädje. Vi var mitt i livet liksom, hade planer och låg ofta och fantisera och drömde om det vi skulle göra och framförallt hur vi skulle få detta att ske. Trots det pratade vi ofta om att vi också hade det väldigt bra. Han kunde säga ”gumman jag har idag tänkt på vad fint vi bor, vi har en vacker trädgård, nej förresten vi har den vackraste trädgården på hela Larvi".

 Han var stolt över oss, över att vi höll ihop i vått och torrt. I början när han blev sjuk första gången var han livrädd att jag skulle lämna honom bara för att han nu inte var frisk och kunde "underhålla" mig som vanligt. Jag sa, finns inte på min världskarta gubben att jag lämnar dej så var snäll och släpp den tanken. Han kom tillbaka till det då och då att "vilken tradig gubbe jag hade fått" , mmm mumlade jag tebax " den där gubben han återkommer alltid till hur synd det är om mej och han fattar inte vilken rik kvinna jag är som har honom. ”han log oftast åt detta.

Bakom dessa ögon på fotona vet jag vad han dolde. På många foton ser inte andra det jag ser och trots att jag vet så får detta inte vara sant. Han måste komma hem igen! På många foton så vet jag att han hade ont, och det var inte lite ont. Men han visar det inte utan ler med hela ansiktet och visar mej sin blottade kärlek.  Han hade olika sorters smärtor, den som sjukdomen gett honom men även den som alla tabletter gett honom, d.v.s. abstinens. 

Vi lärde oss att leva och framförallt planera efter den. Minns när vi skulle till Rom och jag köpte den lilla pillerasken, äsch sa han den är ju löjlig och skrattade. Jaja sa jag strunta i den då, jag garvade och lämnade burken på diskbänken. Väl i Rom så började han att tycka ja att den inte var så dum, burken kom att bli följeslagaren resten av livet. Den höll ordning på honom liksom och gjorde att jag kunde släppa på tablettdepåer i mina fickor och väskor. Och lite kontroll, ibland fallerar det och han trodde att hon har nog iaf i väskan.

Min gubbe, ser på fotot i från Rom, du ler så vackert på det, jag tittar på andra och ser all den kärlek som du hade att ge oss. Hur kunde du tycka att du var tradig?

 

Detta med sorg är så fruktansvärt och gör så ont, och det ska väl göra ont när man mister någon man älskat av hela sitt hjärta. Och det är skönt att gråta, jag får ur mej allt ont i mej, allt från sjukdomens tid och alla sorg. Jag märker att det kommer att ta tid och det kommer jag att tillåta. Men jag måste också tillåta mej att ha roligt emellanåt för det hade gubben velat att jag hade. Han tyckte inte om när jag var ledsen, minns när jag fick mitt breakdown efter att ha tagit hand om allt i över ett års tid, han var så orolig och skällde ned VC för att de inte ville, jo jag menar inte ville hjälpa mej. Vi fick en kort tid där lite omvända roller, fast samtidigt som jag krisade så fick han också möjlighet att vara djupt ledsen över det han gått igenom. 

Dessa veckor grät vi mycket, promenerade och åt frukost nere vid havet och njöt av att kunna vara ledsna ihop och stötta varann. Och reste oss än mer starka upp. Vi kände att tillsammans fixar vi det här, vi ska stötta varann. Nu får jag klara min operation utan dej, du ville att jag skulle få den gjord så att jag slapp ha så ont. "bättre att vi får 15 bra år nu än sen" sa du till min läkare Kalle vid besöket. Kalle gillade dej, ja vem gjorde inte det. Du var lätt att älska är ord jag fått höra efteråt - och det är sant. Du var inte tradig gubben - och om du tyckte det själv så var du åtminstone min tradiga gubbe med alltid ett skratt på lut. 

Jag älskar dej .