Det här med skuld och skam
Sorg är en normal känslomässig reaktion på en förlust av något slag som i stort sett alla människor drabbas av någon gång i livet. Att vara drabbad av sorg är ingen sjukdom och tillståndet ska inte medikaliseras. Symtomen vid sorg är skiftande och skiljer sig åt mellan olika människor. Som ni vet jobbar jag och har i många år arbetat inom psykiatrin och lärt mej ett och annat.
Psykologiska symtom brukar var exv. ilska, irritabilitet, aggressivitet, sömnsvårigheter, att jag drar mej undan och skam och skuldkänslor – jag har haft och har dem till och från fortfarande. Även denna längtan till att när jag vaknar imorgon så känner jag honom bredvid mej – overklighetskänslor och en känsla av att den döde finns närvarande och längtan efter att återförenas, att återställa situationen som den var före händelsen.
Detta
med skuld och skam är nog det som jag har svårast för mej just nu. Får för mej
ibland att ni, vänner och bekanta har en föreställning om hur ni tycker att jag
ska vara. Att det finns en norm för hur man måste uppföra sig vid sorg som min.
Detta är jättejobbigt och begränsar mej för det känns ibland som om jag får
blickar – och det kanske jag får men inte av den här anledningen. Det känns som
om jag bedöms och får en dom på att det jag gör inte är ok. Jag är så pass
stark och säger till mej själv att ingen kan veta vad jag går igenom, för ingen
sorg är den andra lik. Och det vill jag att ni ska veta att mitt liv just nu är
en berg- o dalbana och även om jag kommer farande på cykeln genom stan med hörlurarna
i öronen smågnolande och leende så sörjer jag inte Ankan mindre för det. Du ser
just den stunden av mej, men du följer mej inte hem efter det och ser mej sitta
gråtandes på soffkanten där han satt i augusti innan färden till sjukhuset.
Livet
har kommit att bli en berg- och dalbana, men jag har kommit en liten bit på
vägen nu. Jag lever efter devisen att vad hade han velat att jag gjorde. Han,
ja ni som känner honom vet att han inte hade velat att jag satt och grät hemma
hela tiden, utan att jag fortsatte att vara mitt knäppa jag. Jag jobbar vidare
på de projekt vi redan bestämt oss för att göra i huset, dessa håller mej igång
och jag mår bra av att göra det. Det kommer dagar senare när jag sen inte har
mer att göra och då vet jag att sorgen kommer att ta en annan form. För sorgen
kommer jag alltid att ha med mej.
Sorg
av den här sorten är den värsta jag ha haft, jag har förlorat mor och far ja
även min bror fast det var länge sedan, jag har gått igenom en skilsmässa efter
ett våldsamt äktenskap och alla gånger har jag orkat ställa mej upp igen, knyta
näven och säga du fixar de här Katarina. Den här gången, den här sorgen är så
dövande, mitt i livet med den man jag levde tillsamman med, som jag älskade
högt och planerade min framtid med. Han bara försvann. Först hade ja mycket
ilska, jag var helt enkelt arg på honom – frågade vad var det för sätt att göra
så här, lämna mej själv. Kom tillbaka! Men det kom ingen – han var borta. Och
jag var förlamad.
Första
tiden, tillät mej inte le offentligt och gjorde jag det hemma skämdes jag. Jag
visste inte hur jag skulle bete mej, allt var kaos. Nu har det gått cirka 2½
månad – inte så lång tid men det är mycket att plocka med efter någons
bortgång. Jag tror att jag har mått bra av att hålla mej sysselsatt. Tycker om
att ha det fint omkring mej och äta god mat och dricka gott vin. Jag vet att
han också gillade det och har därför sagt att då ska jag göra det fortfarande.
Han vill att jag ska må bra och jag vet att han vill att jag ska förverkliga de
drömmar vi hade tillsammans – om det är möjligt.
Så
jag ska försöka släppa detta med att jag tror att det finns en norm för hur
sorg ser ut, och det finns ingen manual över hur man ska vara eller bete sig.
Och minns att sorgen visas kanske inte alltid offentligt – men tänk om ni såg
mej ibland här hemma, hopkrupen i soffan, i fosterställning hejdlöst gråtande.
Då skulle ni förstå att jag sörjer visst men på mitt individuella sätt.
Ha
tålamod med oss som sörjer..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar