Morgonfunderingar

Tänk vad tanken kan göra med en, just nu sitter jag här på tåget med fötterna på motsatta sidan och skriver detta. Tåget är halvtomt det märks att folk har börjat sina semestrar och snart får jag också börja min.

Vaknade 05.30 imorse och gav Ossi mat och fixa frukost till mej själv, gick en liten runda i trädgården och nöp mej lite i skinnet för jag kom på mej själv med att må så bra. Gick in igen för att äta min frukost, då hör jag  de där illmariga skratten, kraxen. Jag tittar ut igenom köksfönstret och ser Ossi titta på ömsom dem och på mej, han vill in. Jag släpper in honom och i samma stund som jag öppnar dörren sticker dom.

Tillbaka till frukosten och mina stillsamma funderingar över livet, hör Peter sova gott därinne, det är lugnt och stilla, zippar på mitt te och äter en smörgås, ställer mej i köksfönstret och tittar ut, det ser ut att bli en underbart härlig dag. Solen värmer redan. Klockan tickar och går och det är snart dags att traska iväg.

Ute i gången på väg mot bussen går jag igenom ett hav av blommor, trädgårdarna är fyllda till bredden av alla de slag, en av mina favoriter är pioner och de syns lite här och var. Vårt eget prunkande trädgårdsland går inte heller av för hackor, romansalladen väller och sväller över alla kanter och morötter blir det gott om liksom jordgubbar och smultron.

Nu stundar min semester och för en gångs skull har jag inga direkta planer mer än att vi ska ta hand om varann och se till att bara må bra. Insåg det igår att så bräcklig jag är nu, Peter fick en allergisk reaktion och i sin ensamhet fick han ringa ambulansen för att någon skulle titta på honom, de bestämde att ta med honom. Och under dessa minuter när jag är på väg hem då håller hela världen på att slå bakut igen, faan vrålar mitt inre vi vill inte mer, vi vill slippa allt vad sjukhus heter. När jag sen steg av tåget i Landskrona hade de släppt observationen på honom och han var på väg ner och hämta vår bil. Jag å min sida behövde nu tid att samla mej, behövde egentid att landa. Hade ont i magen och fatta inte varför.

 När jag kom ner till havet och satt mej i sanden så kom tårarna och ett vrål ville stiga upp i strupen. Jag satt där och grät, vet inte hur länge. Hade sms kontakt med Peter som sa "ta den tid du behöver" . När jag kom hem så grät jag i hans famn, så otroligt mycket.

Men nu är jag på väg till sista arbetsdagen och snart är det semester - känner att allt jag vill denna sommar är att bara få vara tillsammans med Peter, göra små utflykter, grilla, snacka tilllångt in på nätterna, krypa upp i soffan och se på filmer och bara få må gott...

Och du Peter - denna bild försökte jag smsa till dej igår men det gick inte så du får den nu <3