Styrka

 

Vem säger åt oss att vi måste vara starka och klara av det mesta. Är det inte så att vi tror att omgivningen tycker vi ska göra det, klara det. Vad är styrka? Jag anser mej själv vara en väldigt stark person som har klarat många svåra, tuffa saker i livet. Jag var bara 23 år när jag bodde i Italien och min syster ringer ner dagarna innan jul och berättar att vår bror gått bort i en hjärtinfarkt blott 34 år gammal. Just det ögonblicket är bara i fraseringar idag, blev nog så chokad men jag fann styrkan att dagen efter flyga hem till Sverige och hjälpa mor och far att ordna begravning. Duktig flicka var jag hela tiden och sen var det dags att åka hem till bella Italia igen – men jag glömde en sak, jag glömde sörja själv. Den sorgen fick jag ta hand om 14 år senare och den var smärtsam.

 

 Att inte tillåta sej själv att exv. sörja är helt uppåt väggarna fel och sörja det gör man ju inte bara efter att någon gått bort. Just nu har jag en enorm sorg i mej som jag tryck undan ett bra tag. Det gäller Peters sjukdom. Till en början var jag stark och ordnade med allt, klara av jobb, hemmen, ja vi har två dels lägenheten och dels kolonistugan. Jag skötte om allt plus att jag tog hand om gubben också. Det gick jättebra men jag märker nu sedan han kom hem att jag har blivit känslig och en dag var jag tvungen att ta en egen promenad ner till havet, jag satt i den fjolårstorkade tången och grät. 

 

Först fattade jag inte, jag var arg hemma när han var i garaget en dag, så jag bestämde mej för att ta en promenad – det var när jag kom ner till havet som jag förstod att jag var inte arg, jag var genomledsen och otröstlig just då. Vi hade kontakt via sms – han sa ”ta den tid du behöver gumman, du behöver detta”.

Så att tillåta sej att vara svag – det är ju en styrka det med. Att våga visa att man är ledsen och även arg ibland är något man måste göra. Det är tufft och man känner sig rätt naken och avslöjad. Att man var bara en vanlig person – men en vanlig duger väl?

 Nu när Peter återigen är inlagd på sjukhuset så känner jag mej otroligt svag och har lätt till tårar. Jag vill inte gråta, och absolut inte inför honom. Visst är man jag löjlig. Han frågade häromkvällen om hur jag mådde när jag kom hem från sjukhuset efter att han blivit inlagd igen, och då så kom tårarna ” gråt inte älskling sa han” – ja men då får du inte fråga svarade jag. Och jag tror att anledning till mina lättillgängliga tårar just nu är att jag inte hade hunnit läka förra omgången än och nu stod jag här igen med min oro, min ilska ja för det sa jag till honom igår – att jag är inte bara ledsen och orolig utan helt jävla förbannad på att du inte får vara frisk.

 

 

Så stark är jag ännu - bara det att det sipprar lite i kanten på mej liksom, lite ilska och oro. De säger att Peter är ett unikum, att han är otroligt stark som klarat detta så pass långt, att få så många nedslag i leder som han fick är ytterst ovanligt, att sen bakterien inte vill försvinna är mycket både allvarligt och otroligt efter all antibiotika han ätit. 

 

 

Så om min oro, min ilska, min rädsla nu visar sej i form av tårar– håll en hand på min axel och krama om mej och säg till mej att du får var liten Katarina, du behöver inte vara starkt hela tiden och det blir bra – det kommer bara att ta tid detta – men ni har hela livet framför er.