Änglar

”Många gick alldeles för tidigt…eller var de bara på besök? Vi tittar upp mot himlen och önskar att de ser oss. Ofta minns vi dem..på morgonen,på natten när vi ser mot stjärnorna. Ett datum, en låt, en plats, en doft, varje timme, varje andetag.

Till minne av dem som lämnat oss…”

 

 

Hittade dessa rader på facebook och tankarna började snurra – så är det ju många gick för tidigt andra gick i tid för att de blivit gamla eller att det var bäst så för de orkade inte längre och har det bäst där de är nu. Jag har förlorat många och tänker på dom då och då. Jag har blanda annat varit med och begravt fyra skolbarn mellan 7 - 16 år gamla– sånt borde inte vara tillåtet eller var det såna som var på tillfälliga besök. Två av dessa satte märken i själen, två av dom var mycket speciella för mej – tack Manuela och Andreas att ni ändå fanns där för en tid. Låtar - hm Andreas Tupac amaro :)

När jag sen går till min familj så är det väl min bror som gick för tidigt, ingen ska behöva dö vid 34 års ålder av hjärtinfarkt och bara inte finnas mer – han hade hela livet framför sig, stakat ut en väg ihop med sin sambo. Så abrupt togs han ifrån oss. Låt - Gråt inga tårar med Thorleifs :)

Sen kom mormor Irma – som inte klarade av att barnbarnet dog före henne. Hon kunde aldrig fördra det och jag kan förstå henne. Morfar tog mormors död hårt – jag minns hur han rensade sin lägenhet eller deras hem på allt som kunde förknippas med henne. Och det var inte lite det – hela köket rensades ut och vi fick kämpa ordenligt för att rädda vad som räddas kunde. Han grät inombords visade inte det men det kunde jag se. Jag fick mormors kakbok – för att jag skulle ha den sa han. Stekpannor, våffeljärn ja allt åkte ut om vi inte var där och räddade sakerna – det var en hemsk tid – och vi såg alla hur han led men det gick inte att få honom att förstå. Han levde många år efter hennes dör men fick till slut återförenas med henne.

Sen kom pappa – och det gick så fort. På sommaren firade vi midsommar hos söstra mi och då visste vi inget. I augusti var vi på stort bröllop i Stockholm – visste fortfarande ingenting men när vi sen under hösten fick reda på att cancerns spridit sej kunde vi nog se på fotona från midsommar och detta bröllop att han förlorat i vikt bl.a. Sen gick raset fort, smärtan var olidlig och det fanns inget att göra. Han dog i januari fyra dagar innan jag fyllde 40. Och jag har insett hur lik min pappa jag faktiskt är – och vad mycket han har lärt mej om en massa olika saker. Låt "Mahalia Jackson Silent night eller San Quentin med Johnny Cash"

 

Mamma fick många fina år efter pappas död och hon tog tillvara på dom – vi förbjöd henne att spara pengar till oss utan lev gott mamma och unna dej den där extra kakan eller vad det nu kunde vara. Och det gjorde hon och det gläder oss barn. Mamma dog förra sommaren och det var tufft – hon skulle opereras och komma hem och bli bra, men näe hennes kropp sa nej vill inte mer nu. Hon kämpa men det gick inte och hon somnade in en fin sommardag i juni. Nu var vi föräldralösa men ändå inte. Låt - svårt med dej mamma du hade sån stor musikreportoar musikaler, opera, operetter, och visa och pop - kanske ändå den vi alltid komemr att minnas dej med syrran och jag men som du själv kaske inte hörde - when I held ya med med Moa Lignell" den texten sitter käpprakt in i magen.

 

Mina föräldrar var nog inte annorlunda än andras föräldrar – de gjorde så gott de kunde. Jag har många roliga minnen från stunder som jag upplevt med dom. Minns alla diskussioner med pappa över en öl och lite pepparsalami, alla roliga kvällar ihop med mamma när vi lagade god mat, drack lite röd vin och babbla till långt in på natten. Frukostarna på Albrektsvägen när hon kom där i sin vita morgonrock, släppte in katten till mej och sen sa ”är du vaken” …mmm grumla jag, jag kommer, sen var det melodikrysset och allt annat ihop.

Jag blir glad när jag tänker på de som påverkat mitt liv till att bli den självständiga kvinna jag idag är – den jag utvecklats till att bli. Ingen är perfekt och absolut inte jag själv. Jag har mina brister som jag nog tror alla har – men jag gör mitt bästa. För att själv må bra och för att andra i min närhet ska må bra.

Året som gått har varit tungt men går vidare – och under detta år som gått ha jag insett så lik mina föräldrar jag är– det kommer jag på då och då. Och är stolt över det – det var överlevare i mångt och mycket. Visst alla föräldrar gör väl fel ibland men jag väljer att bortse det och väljer att se det goda. Jag är också en överlevare – har klarat mycket och många svåra stunder i livet men står kvar och pall och för första gången på mycket länge är jag riktigt lycklig och glad över vad jag har idag i mitt liv. Jag tar dagen som den kommer och ser ljust på framtiden. Vill leva med de som finns i närheten och gillar mitt liv som det är just nu. Visst vissa bor för långt bort men det gäller att hålla kontakten även om man inte kan ses varje vecka utan man får göra det bästa av det och inse att allt inte kan bli som förr och att det inte behöver vara dåligt för det.

 

 

Livet går vidare och för mej så känns det bra – känner för första gången på många år att jag kommit rätt och mår bra där jag är. Är lycklig och harmonisk och vill utvecklas här där jag står nu..