Hårfina gränser

Var går gränsen – från att hata - till att gilla - till att tycka om - till att älska?

Tror själv på att gränserna är hårfina – och vissa ord är stora, så man bör akta sej från att använda dessa för flitigt. Det är så lätt att säga ” gud vad jag hatar honom/henne eller detta” men vänta ett tag - att hata är ett stort ord för mej – jag hatar krig, ja det gör jag och det kan jag stå för men hatar verkligen henne eller honom eller ogillar jag bara ett visst beteende?

 

Samma sak med att älska – mmm jag älskar sommaren, men hatar när det regnar på sommaren, jag kan själv le åt detta. För inte hatar jag regnet – ett stilla sommarregn kan vara mysigt men det är klart håller på flera dagar på min semester så ogillar jag det – men inte hatar.

Samma sak jag älskar våren men inslaget av pollen skulle jag gärna vara utan – det är ju lite med att ta det goda med det onda eller hur? När man sen möter någon och börjar tycka om den personen – då håller jag kvar länge på ordet tycka om – för att säga älskar mmm de är stora ord, riktigt stora ord. Och där finns också det där att ta det goda med det onda – för alla har vi ju bagage med oss som man släpar på – och allra helst när man som jag träffar någon när man är vuxen. Man har levt ett liv och upplevt en hel del båda två. Någon kanske har barn, andra inte, vissa har rest väldigt mycket den andra inte. Man har goda och dåliga minnen med sej – erfarenheter som speglar en själv. Speglar den människa jag blev till. För det som vi upplevt har ju format oss men man är inte för gammal för att lära om och att lära sig tycka om nya saker.

 

En sak som jag aldrig riktigt gillat är lax – usch och fy för en så torr och tråkig fisk sa jag till Peter – nej det får du allt äta själv. Tills en dag blev jag serverad lax hemma hos min vän och jäklar va gott det var och inte alls torrt och tråkig. Min medburna erfarenhet av lax var ju en torr tråkig bit som bara smaka urk – det här var ju lyx mmmm.

Samma sak är det väl med smärta och njutning – var ju på massage i fredags och lika mycket som jag njöt så hade jag smärta när hon drog hela sin arm över mitt skulderblad och andra knutor. Idag är ömheten värst men jag vet att imorgon är det nog borta.

 

Alla har vi förväntningar, mål och visioner om hur framtiden ska bli. Detta är det tänkta livet. När vi är där kommer det att kännas bra. Att gå barfota skärper våra sinnen sa någon en gång och det är något jag älskar. Man ser och känner fler nyanser av det vi går omkring i. Känns underlaget varmt eller kallt? Är det hårt eller mjukt? Vi upplever varje litet gruskorn på stigen. Ska vi kanske ta en annan väg?

 

Ömheten som kan uppstå när vi trampar på en sten. Men ömhet kan ju också vara en känsla av tillgivenhet, som kommer från hjärtat och ingenting kräver. Den sprider bara värme med små gester, att någon rör vid en, en kärleksfull blick, ett uppmuntrande ord, ett vänligt tillmötesgående från någon man tycker mycket om.

 

Ja jag skrev tycker om – jag tycker om min vän men är lite rädd för att använda det stora ordet ännu – har smakat på det och visst det ligger fint i munnen, tungan som rullar runt och smakar på det men ut kommer” jag tycker om dej, jag tycker jättemycket om dej”. Varför säger jag det inte - är nog rädd för att skrämma bort honom, göra honom obekväm i sin situation. Och det vill jag inte – absolut inte…

Så kontentan är väl att var vaksam på vad du säger - små ord kan såra mer än vad man kan ana. Små förflugna inte alls illa menade ord kan göra stor skada. Men små ord kan också glädja mer än vad man kan ana - våga säga det ja kanske det ...