Så var det dags igen…

 

Stoltare än vanligt, rakare i ryggen och med huvudet högt hållet basuneras nu ut att tanten snart blivit ett år äldre. Så där jag – var väl inget farligt ;)

 

Nu så vad handlar det om då – jo imorgon fyller jag 48 år – men jag känner ingen frustration, ångest eller nojjighet alls. Utan mer och mer med åren så har ett lugnt lagt sig och jag möter varje år med en välkomnande gest. Har jag något val eller J

 

Just nojjighet hade jag nog mer runt 30 strecket, då när alla fick sina barn och jag stod där, kunde inte få egna och ville inte då i alla fall adoptera. Så innan jag hade bestämt mej för hur jag ville ha det, innan jag hade liksom landat var det lite si och så med självkänslan och självförtroendet. Efter det så lägrades lugnet, 30 års kalaset avlöpte dock kanon, vicken fest. Det var en fest som ännu inte glömts bort – dels för att vänner och arbetskamrater ställde. Ett gäng tjejer samlades på fritidshemmet Hemligheten som jag var med och starta upp, där drack vi vin kan nu idag avslöjas och baka patéer och piroger hela dagen. På själva festen så lirade Blå Häst och vänner och familj dansa och åt till sena natten. Oh what a night!

http://www.youtube.com/watch?v=lUsK-JDZdxw

 http://www.youtube.com/watch?v=1psuJyRiQhc

 

 

Efter det la sig alltså allt- och jag började staka ut mitt liv.

Jag valde att fylla mitt liv med resor och upplevanden. Låter lite kliché aktigt kanske men jag var, är nöjd med mitt val. En månad eller kanske tre veckor hit och dit – möten med människor från olika kulturer påverkade mej mycket. Har alltid gillat att resa och visst det var ju ett substitut för att jag inte bildade familj som alla andra. Men i vilket fall som helst så gick jag inte bara hemma och ”drog” liksom, lät åren gå utan såg till att utveckla min känsla och sinne för att vilja lära mig nya saker, upptäcka nya saker och på så sätt tror jag att jag behållit min vetgirighet.

 

 

 

När jag var yngre så sa jag till min älskade syskonbarn Josefine och Emma att ni är min livrem – det är ni som får ta hand om mig när jag blir gammal. Visst sa tjejerna – jag lovade att bli en hipp moster med leopardjacka och lila tights. Minns att speciellt Emma skrattade mycket åt det, Josefin var nog mer i tänkaråldern så hon försökte nog mer föreställa sej mej i den klädseln. Stackars barn fick väl tidiga men av den bilden.

 

Någon leopardjacka, inte heller lila tights har jag ännu inhandlat. Om jag är så värst hipp heller vet jag inte. Jag är väl som vilken moster som helst – tror jag, lite smått galen emellanåt. Det är klart jag var nog tidig med att tatuera mej och det var många ögonbryn som höjdes.

Min vän Marie och jag tatuerade oss tidigt och jag minns hennes mellanunge Christoffer hur han garva åt oss men samtidigt sa med en 9-åring myndig röst att jag lovar att ta hand om er. Han tillade även att när jag kommer till ålderdomshemmet där ni kommer bo så får väl fråga efter de tatuerade änkorna – då kommer Katta att komma körande mamma i rullstol på två hjul . Jag påminde Christoffer när han tog studenten att jag fortfarande såg detta som ett löfte J. Han log blygt som en 18 åring kan göra men nickade…

 

 

Så nu går vi framåt mot nästa år och detta år ska verkligen bli mitt. Jag ska fortsätta må så här gott. Unna mej allt det jag vill och kan. Ser fram emot det här året, har min käresta bredvid mej och en ljus framtid tillmötes.

 Skål på er!