Funderingar om den

nakna sannngen

 

 

 Imorgon handlar bloggen åter och för sista gången om konst men idag hm ...mycket funderande idag, och diskussioner med vänner om allt möjligt bl.a. positivitism ...och hur man ska lära sej att uppskatta det man har, det är inte grönare på andra siden men många tror det. jag menar du missar många diamanter om du bara stirrar blint på gruset runt omkring dej, och glöm inte bort om du har en diamant att vårda den och tala om att den är vacker. Och att den betyder något bara för att den är den. Nämn inte bara det som inte skimrar om den- det kan vara vackert också i all sin slitenhet – även en repig diamant kan vara vacker .

Många som lever i sin vardag i en relation glömmer att tala om för varann hur mycket de betyder och att de faktiskt är vackra. Det var länge sen jag fick höra att jag var vacker och fin av en man. Det glömdes bort helt enkelt, själv sa jag det men fick inget tillbaka. att säga att jag tycker om dej - blir lätt slentrian och vågar du inte gå vidare och säga de stora orden, så har du mycket att ta hand om innan du ska ge sig in i något nytt.

 

 

 

Man måste vara färdig med allt gammalt o man måste kunna älska sig själv innan man kan älska någon annan. Fortsätter man bara in i relation efter relation så gör man nog det för att då slipper man ta tag i allt det gamla och onda för när det nya är nytt känns allt bra - men sen kommer vardagen igen och man ska börja diskutera lite ..tja då är det stop igen och det görs slut för det är enklast så. Enklast för då slipper man syna sig själv i kanten igen och prata om det som gör ont.

 

Jag har tagit väl hand om mitt,  men mött män som inte gjort det med sitt. Det slutar ju med att vi går skilda vägar, sårade och sargade – och mitt brustna hjärta gråter för jag ville mer än så men... De var inte färdiga med sina gamla liv utan körde på och tänkte inte på att de sårade mej i allt. Sen heter det massor av andra saker – men ju mer jag landar så ser jag mer klart på saken.

 

Nu står jag här - bränd igen och ledsen såklart, men inte bara för min egen del utan för vår del... jag mår nog rätt bra trots allt och tar fortfarande hand om mej själv...vet ju att det måste jag göra. Fast det kommer att ta tid innan jag ger en man nyckel till mitt hjärta igen..

 

Det positiva är väl ändå att jag har mej själv och min självkänsla kvar, jag vet att jag duger, att jag har mina vänner och att jag vet mitt värde. Vet att jag är älskad och omtyckt för den jag är, trots snabba tal och ivrighet. Jag vet att jag har ett intressant liv och att jag inte i botten är rädd för att slänga mej ut igen - ska bara vila lite och samla mej, se till att göra något roligt. Bara vara och tillåta mej att skratta le, dricka vin, äta god mat, umgås med nya och gamla vänner och må gott ......och visa det för hela världen..

Hoppet och min inre styrka kan ingen ta ifrån mej . - jag lever alltså finns jag..