Förväntningar från omvärlden

 

 

Det här med att må bra och att låta sej må bra, verkar ibland tillhöra omvärlden. Vad jag menar med det är att det finns så många förväntningar på hur vi ska agera och reagera efter att saker hänt. Jag kan bara gå till mig själv och min nuvarande situation. Som många av er vet så har jag och X bestämt att gå isär och det är ett gemensamt beslut och även om vi är ledsna för det och att det är ett misslyckande, jo allt man inte lyckas med är väl det men graden på det kan bara bestämmas av oss och ingen annan. Men omvärlden vill nog att vi ska vara mer ledsna än vad vi kanske är eller åtminstone visar. Så när jag igår får frågan "hur mår du själv nu" i en tråd på fb så svara jag: jo efter allt som har hänt mår jag väl ok, blir starkare för var dag.

Men hallå Hagberg tänker jag sen när jag ligger till sängs på kvällen varför svara du så? Du mår ju bra även om en viss ledsamhet visst finns inom dej men så mörkt som jag fick det att låta är det ju inte. Nu tror dom väl att du sitter hemma och gråter och skriver spalter till X och ber honom komma tillbaka.

 

Jag ler, inte i en enda rad om något sådant har jag gjort, utan jag respekterar honom och han mej. Men som jag svara så tror nog den här tjejen, som för övrigt är mer nära vän till honom än mej att jag gör det, för hon svarar " du är en stark brud" ... På morgonen bestämmer jag mej för att skriva till henne, säger det att jag inte fattar varför jag skrev så , jag mår ju prima. Vi hade en diskussion X och jag i lördags om just varför det blivit som blev och vi hittade mycket som faktiskt några trådar som hade skapat det hela. Men vänner är vi som sagt.

 

Jag mår alldeles förträffligt och det vill jag att omvärlden ska veta och det Nu. Det var länge sen jag mådde så här bra och det beror nog på att jag förut försökte lära mej att läsa gruppkoden i hans gäng men lyckades inte och det gjorde att jag kände att jag inte kunde vara den jag egentligen är. Tyckte det var svårt att platsa in, vilka förväntningar lades på mej. Vet att man bara ska vara den man är men fick hela tiden signaler om hur de ville att en tjej skulle vara och det gick inte ihop, jag knöt band på mej själv. Tror det är därför jag känner mej "fri" nu. Skulle jag någon mer gång komma ner dit får de banne mej ta mej om jag är -det vill säga frispråkig, glad, pigg, påhittig och till närmast galen. Jag är en frigjord tjej om älskar livet men medan jag försökte lösa deras koder så tystnade jag och det är jag idag förbannad på, för dom har aldrig lärt känna Katta, inte den riktiga Katta. Hon var så upptagen med att försöka plats in.

Så just det här med vad om förväntas av oss kan ställa till så oerhört mycket skit rent ut sagt. För mej så förstörde väl det de här men samtidigt vet man ju inte det. Det var kanske inte meningen alls utan en liten avstickarresa i livet för att jag skulle få upptäcka nya saker och få nya smaker i mun. För nyfiken är jag och kommer att så förbli, man ska inte döda in nyfikenhet utan bejaka den och det tycker jag gäller i allt. Jag är inte rädd för att prova på saker och vet att jag nog inte fått den sista käftsmällen i livet än och egentligen är jag glad för det.  Jag är ingen Svensson tjej som skulle må bra av ett liv i stilla lunk utan de ska hända lite ... visst är nedförsbackar jobbiga men de stärker mej också.

 

Men finns det då inget som skulle kunna få mej då helt på fall frågar du dej- det finns det säkert och många gånger har jag nog trott att jag varit i hamn men sen så har antingen jag själv upptäckt det eller så har upptäckten visat mej det att jag om igen varit inne på fel spår. Jo jag vet vad som nog skulle kunna få mej att känna mej något mer hemma men frågan är om jag någonsin kommer dit. Och då är vi inne på drömmar- så kallade livsdrömmar. De ska man aldrig ge upp, de liksom hoppet är det som sist ska lämna oss. För utan drömmar vad har vi då, ja en grå lite i mina ögon gråtrist vardagslunk som lätt blir tradig (ett ord X har lärt mej) och som inte får mej att må bra på lång sikt.

Jag behöver mina drömmar och fantasier och de kan röra sig om allt möjligt, huset i Italien/Provence, det huset behöver bara vara ett gammalt getskjul men det är mitt. Det kan vara den där eldige älskaren som orkar och kan hur mycket som helst.  Det kan vara de är oändligt härliga slingrande vägar som i livet får mej att må så där himla bra. Men ni ser det som är gemensamt bara för dessa drömmar är spänningen i livet utan spänningen så stannar det känner jag, utan att det rör på sig suktar jag vidare.

Jag är dock ingen person som tror att det är grönare på andra sidan staketet och inte är jag en sån som ger upp i förhållanden alltså. Tycker jag om någon så kan jag kämpa mej blodig för att få det att funka men märker jag att säg Du ger upp då kan jag lika gärna ligga hemma och sparka mej trött. För att kunna ge engagemang måste man få det i gengäld, jag måste möta pigga, glada, villiga, eldiga ögon för att inte börja tvivla.

 

Så var vill jag komma då, vad är slutkontentan av detta? ...Hmmm jag funderar ett tag jo jag tror det att man måste bestämma sig för vad som är viktigt för en. Och fråga sig ibland var är jag i livet, vad vill jag med livet? Nu skriver jag utifrån att vara en singelbrud och då kanske det är lättare än om man har familj och så. Men ändå att stanna i något som ingen av parterna mår bra av tror jag inte på, att gå och vänta på någon som det sen visar sig inte bryr sig ett dugg om det, är det någon ide? Vad menas med jag har inte stängt dörren helt...hm jag funderar vidare - jag stänger hellre aldrig en dörr helt, för där kommer nästa grej in ...vägra aldrig ditt liv en andra chans. Gick det inte första gången med vad det än gäller gör ett nytt försök -om det är värt det kan bara du själv och om det finns fler inblandade bestämma.

 

Livet är en resa och jag vill inte ha en resa i jämnmod - alltså en stilla lunk genom livet, men det behöver inte hända saker jämt, är ju inte så att jag hatar vardagslunken den kan vara skön allra helst om man har någon att dela den med. Men det är viktigt att se varann med öppna, nyfikna, eldiga, busiga ögon..och bejaka livet – ensam eller tillsammans.

Och nu vet jag vad vi ska avhandla nästa gång -bus, eldighet, kaerlighed ;)

På gensyn mine venner....