Morronfunderingar

Tänk att detta med att blogga kan skänka sån frid och harmoni. Det får mej att må så bra och jag finner ett så ofantligt lugn i kroppen när jag sitter och skriver på min iPad på tåget. Numera har jag ju gott om tid för det medan jag åker till gubben på sjukan i Lund. Men detta med att skriva var något jag började med för mycket länge sedan, vet att jag ofta i unga år tog dagen innan eller själva nyårsafton, summerade det gamla året samt funderade lite på vad ville jag att det nya året skulle ge mej. Inte att jag satt och bestämde och planerade eller så men lät mej sjunka ner i tankar och försöka se lite nyanserat på allt som hänt och vad jag var nöjd med och vad jag kanske ville förändra och hur jag kanske skulle gå tillväga.

 

Med åren började jag även att skriva om jag fick problem eller stötte på hinder, det gjorde ju att det gav mej möjlighet att se på situationen lite grann från ovan och titta på det och se möjliga lösningar. Även när jag brände ut mej så blev det metoden, jag studerade även detta med delade personligheter som kom att bli mycket intressant.

 

 

Jag mår alltså jättebra av just mitt skrivande, jag funderar, kontemplerar och det kan ibland ta en hel dag att få ihop något men då är det också väl valda ord, väl genomtänkta tankar som kommit ur mej. Känner lugnet komma när jag sitter på eftermiddagståget ner till Lund och tar fram morgonens påbörjade text -vad var det nu jag tänkte, vad var det jag ville förmedla?

Imorse när jag vakna så börja mina tankar landa på val i livet, stora livsavgörande val men även små vardagliga val man gör. Ni som känner mej väl vet att jag oftast är en positiv person som väljer glädjen, skrattet, buset och tja möter dagen med en glimt i ögat. Inte för att jag inte kan gnälla, sura, vara förbannad eller så men jag tycker som oftast att det kan jag väl få göra men inte alltför mycket så att det förpestar hela min dag och min omgivning. Exv min jävla axel, ja den gör ont ibland och visst kan jag ojja mej över den men -nej inte hela dagen, för det gör inte värken mindre, gör inte mej gladare eller hjälper mej på något sätt. Vet inte riktigt hur jag ska förklara här hur jag tänker, det finns inom mej....men om jag skulle tillåta den ta överhand blir jag tilltryckt, känner mej som ett offer och trälig på ren östgötska.

 

Ja jag är ett offer för psykopatiska män, eller en sådan man ska jag väl egentligen säga men ska jag vara ett offer hela livet- har inte han vunnit då? Kanske låter det konstigt men jag tänker så. Det är inte så att det i min värld är otillåtet att få gnälla men för sin egen skull, ja just för sin egen skull, över sitt egna elände men försök se det positiva, göra det bästa av dagen, gör saker som istället får dej att må bra och le. För leenden är viktiga, le mot andra och jag lovar att du får leenden tillbaka.

Är det ytligt tänkande? Någon kanske tycker det men jag tycker man ska välja det man själv mår bra av. Mår du bra av att gnälla på morgonen och fortsätta så som med ett regnmoln över huvudet så gör det, fine det är ok för mej, jag kanske bara inflikar lite med att inser du inte vad du missar. Hjälp varandra istället, P och jag brukar massera ömma delar på varann, beröringen löser endorfiner i kroppen som får oss att må bra och själva beröringen i sig är otroligt behagfullt. En varsam hand som rör vid mina fel, känner att där finns en knuta den kan jag försöka jobba bort, och samtidigt få min älskling att må bra. Redan på dagis har man börjat med kompismassage för att få bort de där med att det är farligt att röra vid varann.

Tänker på det här med att röra vid någon annan och helst då någon man tycker om -sån harmoni som kommer upp inom mej bara vid tanken, längtar så tills han är hemma igen. Tills dess kliar jag honom på ryggen så länge - snälla säger han, klia mej älskling med naglarna...tänker även på det här om hur viktigt det är att prata med varann och då inte bara om ytligheter som rör vardagen utan även det där som berör en, och som rör sig inom oss. P och jag har sagt det att nu när vi inte kan göra så mycket annat så har vi kommit varann så nära eftersom att jag kommer till honom varje dag och att vi pratar så otroligt om allt om rör oss, hur vi mår, hur vi tänker, vad vi vill och önskar att vi båda ska göra. Om hur tänkte vi då om allt - att vi tog det där breaket och var ifrån varann under nästan tre veckor, men ändå inte helt, vi prata då och då med varann även då men just det avbrottet hjälpte oss att inse vad vi ville och vi insåg båda två att det var inte grönare på andra sidan utan bara jobbigt att ens tänka tanken på att börja om, att vi båda insåg att vi hörde ihop, att vi var ett, vi hade ju roligt ihop och mycket gemensamt.

Att röra vid varann och att våga prata är enormt viktigt i en relation, många gånger tror jag man tiger ihjäl saker, situationer etc, ibland kanske för husfridens skull men ibland också för att man inte orkar eller bryr sig om den andres åsikter, eller det gör man kanske innerst inne men ...ja jag vet inte hur jag ska lägga orden här nu men jag tror många gånger att man tappat något på vägen. Att ge varandra tid till att prata och att ge relationen utrymme för att växa är viktigt, annars så dör allt så småningom eller hua ännu hemskare allt bara går på rutin. Man tänker inte på varför gör vi så här när det skulle vara bättre om vi gjorde så där - förmodligen för att vi inte pratar med varann längre.

 

Tåget rullar på, tankarna snurrar i huvudet. Det finns så mycket att säga om detta, men det som är så viktigt för mej är väl det att när man nu som vi fått/tagit oss en andra chans här i livet så är det så viktigt att vårda relationen, vara rädda om den om varandra. Viktigt att se och höra varann, låta den andre komma till tals och lyssna på vad han/hon verkligen har att säga. Och som jag sa, vi har världens bästa chans nu -vi har tiden framför oss och vet vad vi nu vill.