Kärlek

Vad är kärlek- jag har nog berört ämnet tidigare men det är ju fortfarande aktuellt och kommer så alltid att vara. Jag har en vän i min gamla hemstad som när han träffade sin idag sambo/fru för många år sedan råkade ut för en sån där sak- en på miljonen. De hade träffats i säg tre månader när hon av olyckliga skäl åker på två stroke. Många funderade säkert på hur ska det gå nu för de två förälskade? Kommer han att vilja? Kommer han att orka ? För min vän verkade det som om att det fanns väl inget att välja på, han älskade henne och tänkte här ska vi kämpa. Det har idag gått säkert 15-20 år och de är fortfarande ett par eller mer att säga en familj, en dotter har kommit in i bilden. Det här ör kärlek att stå upp för varann- for better for worse in sickness and in health.

På min ena tumme sitter en tunn guldring, den har tillhört min mormor som gifte sej med morfar på annandag jul 1936. De förblev gifta i alla år ända fram till mormors död 1990. Även efter det levde morfar med mormors själ kvar tills han avled cirka 7-8 år efter. När jag tänker på dom två så minns jag de plirande ögonen de kunde ha till varann trots att det gått så många, de små tjuvnypen, skratten, skämten de hade emot varann. De var säkert osams när vi inte vi såg det men de sa en gång till mej det att"se till att din älskade och du aldrig somnar osams" det är ett knep. Hahaha sen sa hon alltid - gift dej aldrig med en södermanläning.....hm funderar lite menade hon en man från Södermanland eller att mannen inte skulle vara från söder över typ Skåne? 

 

Så kärlek för mej är att just stå vid varandras sida, stötta, uppmuntra och se till att vi tillsammans kommer framåt och mår bra. Ibland kan man bli förblindad och då är det bra tror jag att ta ett steg tillbaka, fundera lite på vad vill jag, var står jag, vill jag överhuvudtaget? För oss var de så det gick fort och vi har hunnit med mycket redan-men fort gick det och vi tog ett steg tillbaka men insåg att vi inte bara saknade varann, vi ogillade våra singelliv och saknade vår gemenskap och vår samvaro -så vi var modiga, för det är mod att våga erkänna det och att lyfta det till ytan- jag var tyst det var han som tog upp ämnet. Och jag kunde ju inte annat säga på frågan om jag gillade mitt nya singelliv eller inte att jag inte gillade singellivet och jag saknade vårt/vi/oss. Han sa likadant. Vi bestämde oss då för att ge oss/vi/vårt en ny chans och att inte rusa nu utan att ta det lugnt så att vi båda hinner med. 

Då kom smällen, en av oss blir allvarligt sjuk och hamnar på sjukhus -men jag agerar som min vän gjorde, jag finns här, kommer att finnas och tycker om honom något så ofantligt mycket. För mej finns inte det att "jaha nämen så här var det ju inte tänkt-jag drar" näe för mej finns vi/oss/vårt och jag vet att det är värt att kämpa för. 

Kärlek är ju något man ska vara rädd om och inte ta för givet. Kärlek kommer till en när man minst anar det och tar en med ordentlig storm, han sa första dagarna på sjukhuset att han inte fattat att jag tyckte om honom så mycket -om han bara visste ;) 

Så trots att jag/vi inte var singlar så värst länge så var det tillräckligt länge för att inse att vi saknade varandra -att vi kände att vi har en tillhörighet som bara vi kanske kan se. Nu ska vi när den tiden är mogen ta oss an varandra och bara njuta av vad vi har och vad vi kan, vill och ska uppnå. Vi har liknande drömmar som vi när, ja jag kommer att få dela det är getskjulet med honom för den drömmen bär han också på. Men först måste han bli frisk och det kommer att ta lång tid, men jag fanns, jag finns och kommer att finnas här och han för mej. Den här sommaren kommer nog inte att bli som vi trodde och önskade men det viktigaste är väl att vi hittat tillbaka till den punkt, till där vi vill vara.

 Tillsammans...