Ny vecka

Veckorna går, det är nu två veckor sedan han ringde själv efter ambulans och kom in på Lunds lasarett, två veckor som inte bara för oss båda ställt livet upp och ner som liksom i en hållplats. En hållplats i livet, vi står här och väntar på nästa buss, nästa tåg som ska gå. I väntan på den så kämpar vi på och inte alls så sällan när vi pratar kommer tårar fram hos oss båda.

 

Vi som hade bestämt att det skulle vara vi trots allt, att singellivet inte var något för oss, att vi saknade varandra något så oerhört mycket -vi fick kliva av livet och ställa oss här på hållplatsen och invänta nästa avgång. han måste kämpa inte bara med livslusten utan använda all sin energi till att bli bra, jag å min sida har det inte hälften så tufft ska bara ro allt i land hemmavid. Har skaffat mej en husvakt som kollar till min lägenhet så att jag kan i lugn och ro nu utgå bara från hans koloni, det gör livet lite lättare.

Jag har fått plocka dit kläder och andra saker och tagit min plats däruppe, det behövs ju mer av allt än när jag som höstas bara kom upp för en helg. Nu bor jag där och allt fungerar bra och jag har ju friheten att få vara där, han längtar bara hem, vill få sitta hemma och bara ta en fika, gå runt lite i trädgården och bara finnas till. Begär inte mer.

Man inser inte hur bräckligt livet är, hur fort det kan ta en annan vändning och ställa allt på sne. Här står vi två älskande på den här förbannade hållplatsen och väntar på vårt tåg. När kommer den? Är den i tid? Ja det är den vi vet vad vi vill nu, vi vill ha ett liv tillsammans och inte skiljas åt mer nu. Den är nog i tid frågan är bara när kommer den? När rätt tid i tidtabellen är, för vi kommer att få vänta.

 

Som jag sa var gång vi pratar om det här så rinner tårar, även nu svider det i ögonen på mej, vi vill ju bara få lov att fortsätta med våra liv, fortsätta med de planer vi redan hade och drömmarna om hur det skulle vara och bli. Vi diskuterar väldigt mycket numera och det är bra, berättar för varann saker som känns viktigt att prata om, sånt vi vill att den andre ska veta. Vi gör upp planer inte bara för sommaren utan för lång tid framåt.

 

Vi pratar om stugan och allt däromkring, barnen, mina kommande operationer som han vill vara delaktig i, det känns stort för mej då jag dragit hela mitt lass med axeln och alla plastikoperationer själv. Helt plötsligt finns här någon som vill stå vid min sida och finnas till för mej, hjälpa mej så att jag ska må bra. Är inte bortskämd med det, definitivt inte. Det känns ovant och känslor väller upp inom mej. Puh....är rädd att han ska ta mina ledsna ögon för att han inte kan prata om detta men de handlar bara om att jag ska vänja mig vid att jag har någon som faktiskt bryr sej - om mej.

Det är den här mannen som jag har väntat på i hela mitt liv tror jag. Vet att det kan låta patetiskt att säga så men som jag känner för honom har jag nog aldrig känt för någon annan. Och jag tror att det var bra att vi tog några steg bakåt och skärskåda allt igenom, nu vet vi att det är vi/oss som vi vill ha. Tänk att det skulle ta sådan tid bara men någon sparade väl oss båda och såg till att våra vägar korsades ...vad är väl en bal på slottet skrev jag i värsta Disney stil, han svara med du kan ju alltid ringa en vän....Men vem vill bli miljonär när man redan har en på miljonen - en man, en riddare, en biker..

 

Så hållplatsen är väl vår ett tag till, tar nog minst två veckor innan han är hemma hos mej igen, sen börjar den långa vägen tillbaka, till livet, vårt liv -det kommer inte att bli lätt men det kommer att vara värt det hela. Det viktigaste är ju att få vara tillsammans..