Att komma igen…

Ibland tror jag att jag är superwoman men sen så kommer dagar då jag inser att jag är nog en helt vanlig tjej med helt vanliga känslor och helt vanliga reaktioner.

Nu är det snart fyra veckor sedan min operation och jag började jobba igår – men ……jag vill inte svära egentligen men fan va jag är trött, och har jävligt ont. Det liksom stretar, sliter och bränner innanför huden över hela magpartiet. Jag vet att vill man vara fin får man lida pin – och jag vet att detta är självvalt. Men även om det är det kan väl få gnälla lite…..bara lite, en liten kvart ..

Men jag orkar inte vara duktig jämt och ständigt, vill vara liten igen , ibland. Vill att någon stryker mej över ryggen och säger det blir bra, det kommer att bli bra.

Fick roliga kommentarer igår – chefen kommer in på rummet mitt kollar in magen och säger – Wow gjorde bobbarna också? Nej sa jag men nu är säckpipemagen borta vet du och då kommer bobbarna fram mer. Snyggt sa hon – jag ler sånt kan man behöva höra ibland.

Jag tänker på kompisen Marie-louise och utropar TUUUUDOR!

 

Och jag är väldigt nöjd med resultatet så långt – vill bara få gnälla en liten kvart plz..har fått en jättefin mage med en smilgrop och en ny navel – igen. Ja det här är andra gången jag gör en bukplastik – den här gången korrigera han allt – men den blev en större operation än vad den förra var. Allt lyft från kroppen därav bränner det och svider. Och allt gör mej bara trött…. Och stel.

Sträck på dej säger vännerna hemma och arbetskamraterna på jobbet – och det gör jag då och det känns skönt.

 

Ahhh tack ska ni ha – för att jag fick gnälla. Nu ska jag i ren självömkan lägga mej i soffan och bara vara – det är jag bra på.

Bäst!

För jag är en SUPERWOMAN..