Tre generationer

På bilderna mormor Irma, mamma Wivi-Anne och så jag längst till höger. Har alltid fått höra ”Gu så lik din mamma du är” till och med på hennes dödsbädd fick jag höra det att nu såg sköterskan hur lik jag var henne. Vet inte men vi har nog samma sorts pepparkornsögon och höga kindknotor – ett snällt utseende kanske, fast ni skulle bara veta. Alla tre har vi varit pigga på bus, alla tre haft lätt till skratt. Men även lätt för att falla i melankoli och lite små mumlande och grubblande. Det är cirka 52 år mellan bilderna – det gemensamma är att vi är ungefär 4 år gamla alla tre på bilderna.  

Jag tittar på fotona och förstår att de inte bra givit mej utseende efter sej själva utan så mycket mera, sånt som jag har haft och har användning för – humanism, sunt bondförnuft och medmänskligt tänkande. Mormor gav mej något mer det var det förstå att människa är så mycket mer värd än alla saker som vi skaffar oss. Flera gånger när jag slagit sönder något hemma så kommer hennes ord in i mitt huvud, ord som retar många men andra lätta kan förstå. Hon sa alltid ” det är ting Ninna, ting”  – mår du bra kunde hon fråga om en olycka varit framme, ja svara man ja då så – kom ihåg att saker kan vi ersätta men en människa kan inte ersättas. Och det känner jag väldigt mycket nu då mamma också är borta. Att nu står vi här syskonen i familjen och vi har inga föräldrar kvar. Som min syster sa vi är föräldralösa fast ändå inte. Då kommer orden igen –” det är ting Ninna, ting”. Mormor och mamma kan aldrig ersättas – de har gått och kommer inte tillbaka men minnena lever inom oss.