Kärlek

Jag har rest en hel del och många gånger har jag blivit både förälskad och kär. Det året som jag besökte Sri Lanka blev jag både ock. Jag blev störtförälskad i elefanter. Stora, härliga, muskulösa och helt fantastiska djur.

Direkt när jag anlände till mitt hotell stod hon där, Pinnawata – ja hon tillhörde damen som ägde hotellet och hon användes främst till att låta brudpar rida på sej vid deras stora dag. Annars var hon mest strövande runt på själv tomten. Mitt första egentliga möte med henne var en dag då jag låg i solstolen och lyssna på en ljudbok, tror mej att det var en John Grishams thiller. Jag börja höra genom hörlurarna hur folk skrattar och jag öppnar ögonen och ser att de tittar åt mitt håll – först undrar till vad tills jag ser, i ögonvrån hur en snabel sticker fram och snor en banan på mitt bord.

Jag vänder mej om och där står hon ser på mej lite skamset men när jag sen sträcker fram ytterligare lite frukt mumsar hon på. Killen som är hennes skötare kommer fram och ber om ursäkt att han inte hade mer koll på henne och lovar att fixa ny frukt. Jag säger, nej gör inte det, du kan inte ana vad detta betytt för mej.

När jag ser in i hennes ögon blir jag lugn. Elefanters ögon speglar lite utav ett lugnt själsliv. Hela deras varelse andas lugn och frid. Visst blir de stressade kan de bli rent utav farliga men inte annars.

 

Jag erbjuds en tur på Pinnawata en dag – hon är en sån elefant som aldrig bär en så kallad bärstol eller sele. Så hur jag kommer jag upp säger – jo säger killen det fixar vi. Han säger några ord och sen till mej att jag ska sätta min fot på hennes knä när hon erbjuder mej den i liggande halvställning – när jag gör det säger killen ett kommando och hon reser på sej samt höjer foten och knäet så att jag höjs i luften och kommer upp till nästan mankhöjd. Då kan jag med en ganska lätthet svinga mej över och så sitter jag där cirka 3 meter upp i luften. En svindlande känsla. Allt jag har och hålla mej i är en kätting som hon har runt halsen, så det gör jag. De stickiga håren som hon har sticker i mina lår, häftigt känsla

Jag åker till staden Kandy, alldeles utanför den staden på ligger det en liten by som heter Pinnawela. Där ligger ett Elephant Orphanage, alltså ett barnhem för elefanter. Under kriget mot tamilerna for elefanterna mycket illa, ofta kom de i skottlinjen och deras mammor fick sätta livet till. Därav samla man in ungarna och nu bor de här på barnhemmet. Ja inte alla så klart men när jag besöker det bor det cirka 80 st där i olika åldrar. De får hjälpa i jordbruk men även fungera som en turistattraktion i och med att det behövs mat till dom, mjölk till de minsta. Så man betalar ett inträde för att se dom och de pengarna går till bland annat mjölk.

Två gånger per dag leds de ner till floden för att få bada, stoja och leka med varann. När jag varit på barnshemmet så går jag marknadsgatan ner. Plötsligt så tar en man mej axeln och säger att ni ska nog inte stå på gatan nu. Jag känner hur marken vibrerar och vänder mej om. Där kommer dom lyckliga och stojiga som den värsta skolklass på väg mot ett badhus. De kommer så pass nära så att jag kan ta på dem.

 

Jag sätter mej på en restaurang som ligger precis intill och intar min sena lunch samtidigt som jag kan se dessa stojiga ungar fara runt och leka som alla barn älskar att göra.

 

Tillbaka till min ridtur.

 

Pinnawata skrider ner mot havet och där i har hon glömt bort att hon har mej på ryggen. Hons sträcker snabeln i vattnet och drar in, sen sprutar hon över sin rygg – ja där jag sitter nu alldeles dygnblöt men lycklig.