Systrar …

 

Ibland känner jag mig dålig på som inte ringer min syster så ofta. Hon är en sådan social trevlig, glad person och med tanke på det fysiska avståndet mellan oss så är det ändå  trevligt att knacka på hos henne och fördriva några minuter, så vi borde göra det oftare. Men vi är likadana – båda två, dåliga på och ringa – vi har nog ärvt det från våran mor. Då är det tur att Fb finns – för där pratar vi väl och länge ibland.

 

 

Jag vet nästan när på tidpunkten som vi kom att förstå varann lite bättre – hm hon kanske säger något helt annat men för mej var det när jag hade gått i väggen för ett par år sedan och vi satt på hennes trapp och pratade om vår barndom. Vi jämförde hur det hade varit för trots allt så lär sig ju föräldrar sin föräldraroll och eftersom vi barn – som till antalet är 4 är uppfostrade i två kullar så fanns likheter men också stora olikheter, och då inget ont sagt om våra föräldrar som precis som alla andra föräldrar har sin ups and downs.). Det var så skönt och få sitta den där eftermiddagen med syrran och prata om detta. Många frågor som jag kanske haft men inte fattat ändå att jag hade - dom fick svar. Och hon förmodligen på samma sätt.

 

Sista åren efter min skilsmässa som kom med dunder och brak 2010 har vi kommit varann ännu närmre, hon känns mer och mer inte bara som min syster utan som en bästa väninna som jag kan prata med allt om. Vi kan flamsa, skratta gå på galna upptåg som typ det där Arthappening i somras i Rejmyre utanför Norrköping – så jäkla kul mitt i all sorg som vi ändå upplevde då. Vår mor hade gått bort precis dagarna innan men ett event med en japansk konstnär skulle gå av stapeln – vi tänkte, kan vi gå mitt i all sorg. Jo sa vi det kan vi – vår mamma hade velat att vi gjorde.det, som systrar och bundisar. Vår mamma hade blivit glad för det. Hon hade lett mot oss och sagt –åk!

 

 

Dagarna efter att mamma dog var tuffa – det var mycket att stå i att ordna upp men vi hade redan innan suttit ned på hennes trapp igen och gått igenom det mesta. Trappen, den har nog blivit lite speciell- man kan sitta där lite ja ”intimt” och små viska och berätta saker och ting. Där hade vi alltså suttit veckorna innan och pratat om vad mamma ägde, vad vi visste var hon gömt saker och ting m.m. Trappen…

Nu bor vi inte så nära varann, hon bor kvar i Söderköping medan jag valde att även efter skilsmässan fortsätta att bo i Skåne och i mitt älskade Landskorna men vi försöker planera då så vi kan ses så ofta det går något som vi båda vill ska fortsätta. Då blir det som en återförening och det känns som om vi kan ta vid där det slutade. Jag tror att med åren kommer det att bli än mer om vi bara vill, ännu mer tajtare för med åren blir vi ju mer lika, kan skratta åt det. Vi hade planer att eventuellt skulle jag flytta hem och så skulle vi öppna ostbutik i Söderköping. Ja nu lär väl inte det bli av nu de närmaste åren men vem vet – systrarna Hagerbergs ostdelikatess. Det skulle ha varit roligt och kanske som sagt var i framtiden – men då har vi ju det där med åldersskillnaden igen – hur ska vi hinna med det?

 

Nä kanske vi får ta en ost och vin resa till frankrike eller Italien som något substitut – det vore väldans roligt också. Äta ost, dricka vin och fnittra till långt in på natten och plocka lavendel på de oändliga fälten i Provence. Hm va säger du syrran låter väl mer behagligt det – och du jag älskar dej POK!