Mående….

 

 

Har nu i två dagar diskuterat med en väninna, dels på hundrastgården men även hemma i trädgår’n. Det här med att jag är en bra lyssnare och många vänder sig till mig när de känner att de vill prata och diskutera något. Jag tycker det är intressant med människor och människors livsöden. Vad som formar oss människor, olika skeden i livet – tragik, komik och vardagsbestyr.

 

Att finnas till för medmänniskor och verkligen visa att man bryr sig och att man är intresserad av vad som händer. Ibland efterfrågas råd och ibland inte då sitter jag bara tyst och finns. När stunden är svår kan man lätt smeka en hand eller bara lägga handen på ryggen på personen och visa att ”du jag finns här”.

Men vi kom fram till båda två att vi är av samma art, lyssnar mycket och tar in och finns till men sällan är det någon som stryker min rygg, smeker min hand och frågar ”hur är det Katta, hur mår du” ”har du något på hjärtat”. Har aldrig klagat över detta för som jag tidigare berättat så är jag av det starka – ja vad ska jag nu säga - Samuelssonska kvinnosläktet. Anna Samuelsson hette ju min mormorsmor – och eftersom jag inget vet om hennes mor så får jag väl anse att där har jag hämtat inspiration och styrka. Hon liksom min mor och mormor är väl mina ledstjärnor.

Går nu hemma efter en operation och visst har jag haft hjälp med diverse saker men jag har sagt det tidigare – är ofantlig dålig på att be om hjälp själv.  Borde ha en käftsmäll! Tom så att en annan väninna sa det att du” du är så stark Katta - klarar allt, det här fixar du”. Det var då tankarna kom och har nu malt på ett par dagar – att varför det är så, vad utstrålar jag – jag vill också att man stryker min rygg, kramar om mej, smeker min hand och frågar hur jag har det. Och även om svaret blir ”jo det är bra” – så titta på mig noga, in i ögonen och säg en gång ”men Katta hur är det egentligen”. Bli nu inte skraja – för Katta är av det Samuelssonska släktet men skulle bara tycka att det vore skönt – att få bli överraskad.

 

Några gånger har jag blivit totalt överraskad, två gånger nu i somras den ena blev jag ordentligt tårögd av någon som tydligen tycker att det jag gör för honom är kanon. Det var en bekants son som på sin sida på Fb skrev ” gilla det här och jag ska på din sida beskriva vad du betytt för mig”. Den här sonen har jag aldrig träffat, utan bara stöttat och pratat med via Fb.  Jag skrev ” hahaha ok jag gillar, detta ska bli kul, vi har ju aldrig träffats du och jag”.. Svaret kom blixtsnabbt - ”

-Det ska du veta Katta att du betytt massor och gör det fortfarande för mig, för du får mig att förstå varför jag agerar som jag gör när jag blir arg, och du vägleder mig så att jag åtminstone försöker tänka på att göra rätt val i livet” Det stod mer och det värmde något så in i vassen, tårarna rann på kinden och jag bara sög i mig allt.

 

En annan gång var det en vän här i stan som när jag började lära känna honom – tyckte nog att han var lite fladdrig och lite ytlig – men med tiden insett att det är en person som jag delar mycket med. Numera är han en vän jag aldrig släpper – någonsin. När min mor dog skrev han ett långt brev på hela 9 stycken A4 sidor om sorg, kärlek, svek, livet och han uppfann ordet på de som influerat mig – det Samuelssonska släktet. Han sa nu har din ledstjärna insomnat, och vad jag kan förstå så var hon fantastisk kvinna och det måste hon ha varit för du är det mot oss. Och det är en sorg att vi inte får lära känna henne nu – men vi har dig.